37 000 säger nej till gruvor i Lapska armen
För ett par dagar sedan satt jag som paneldeltagare i en diskussion om gruvindustrin och samerna. Vi var fyra paneldeltagare, varav en var en samisk kvinna från Enontekis, Eanodat på nordsamiska. Kvinnan, Minna Näkkäläjärvi, hade åkt över ett tusen kilometer för att överlåta en adress åt ministrarna i Helsingfors. Över 37 000 underskrifter hade hon och hennes släktingar, grannar, vänner och anhängare samlat för att säga nej till gruvdrift i hela det området som på svenska kallas för Lapska armen.
Under panelen berättade Näkkäläjärvi om hur det hela hade börjat. Hon berättade hur människorna i hennes renbetesområde, Ergona siida, plötsligt hade fått veta om en områdesbokning, som skulle täcka en betydlig del av renbetesmarkerna för Ergona siida. Bokningen var åt ett gruvbolag. Det bokade området, enligt Näkkäläjärvi, är större än Helsingfors, och skulle utrota rennäringen för hela Ergona siida. Därför påbörjade hon och hennes nära såväl rättsliga processer emot bolaget som en kampanj för att rädda deras marker och liv.
Då jag hörde henne tala om sin familj, om deras liv och om de samiska barn och unga, som nu står inför en osäker framtid, tänkte jag, inte igen. Inte kan det väl vara så att det igen är samerna som ska behöva flytta på sig.
För att kunna förstå situationen från samernas perspektiv måste man ha några saker klart för sig. Fastän de samiska kommunerna är bland de största kommunerna i Finland så är det inte så att renskötare skulle ha hela kommunen i sin användning. På kartan kan kommunerna se ut som massiva områden av vildmark, men samerna har alltid haft en stark kulturell fördelning över vem som använder vilka delar av marken. Det betyder att om det skulle komma en gruva på en del av området så kan renskötarna från det området inte bara flytta på sig, utan då tar rennäringen slut för dem. Därför kan det slå väldigt hårt mot dessa individer, som dessutom ofta tillhör samma familj.
Det som jag tänker på mest är situationen för samiska ungdomar. Borde inte vi som alla andra ha rätt till att kunna leva normala liv, som vi själva har kontroll över? Borde inte vi också ha rätt till att kunna drömma om vad vi vill göra när vi blir vuxna? Eller är det så att alla samiska ungdomar mentalt måste förbereda sig på att en dag bli aktivister för att kunna försvara våra marker och vår kultur? Om ett utländskt gruvbolag skulle komma till vilken som helst finsk by och säga att de nu ska ödelägga byn och tvinga alla i byn att bli arbetslösa skulle reaktionen vara självklar. Varför skulle detta då inte gälla samerna?
Jag tror att en viktig del av kampen är att kämpa mot förvrängda bilder av vad Lappland är och vad Sápmi är. Det är alltför lätt att se på de nordligaste kommunerna och konstatera att där inte bor någon, att där inte finns något och att vildmarken finns till för firmor och finländare att utnyttja som man vill. Men – på samiska finns det inte ett ord för konceptet ”vildmark” – våra marker är inte vilda och de är inte tomma. De är våra hem, våra arbetsplatser, våra liv. Det är där vi alltid har funnits och där vi fortfarande är. Och vi kommer inte att flytta på oss.