Lika klassiskt som sadistiskt
The Audition är en lurig och diabolisk film om musikpedagogik från helvetet, som möjligen haft material att bli en ännu starkare film. Nina Hoss gör med små gester en urstark rolltolkning som violinlärare.
Den klassiska musikens värld kan vara både hård och brutal. Det framgick med all tydlighet i Paavo Westerbergs Violinisten, filmen där Kim Bodnias danske stjärndirigent utsatte Olavi Uusivirtas aspirerande musiker för ett stålbad.
Underförstått: endast det bästa är nog, perfektionism är en dygd och disciplin vår religion.
Det är något som även karakteriserar The Audition (Das Vorspiel), en tysk produktion om musikpedagogik från helvetet. Här möter vi Nina Hoss musiklärare Anna Bronsky, som gav upp sin egen karriär när pressen blev för stor.
Det hindrar inte Anna från att ta sig an Alexander (Ilja Monti), en ung, begåvad violinist som konservatoriekamraterna inledningsvis vill rata. Anna är övertygad om att killen har det där lilla extra, det gäller bara att krama det ur honom.
Engagemanget har förvisso sitt pris. När Anna inte tar med sig jobbet hem, lämnar hon familjen åt sitt öde.
Äkta mannen Philippe (Simon Abkarian), som varit med förut, är allt annat än glad. Men försummad känner sig också sonen (Serafin Mishiev), hockeyspelande violinisteleven Jonas.
Pappas flicka
Det är givetvis fråga om ett drama, rättare sagt en karaktärsstudie. Men The Audition är också något av en släktkrönika med en skräckinjagande Thomas Thieme i rollen som Annas far, en tysklärare av den gamla stammen.
För manus och regi står Ina Weisse som berättar med små bokstäver, utan att direkt slå på trumman.
Speciellt talande är scenen där Anna ska äta lunch med sin man och hon inte kan bestämma sig var hon vill sitta, vilken plats som är bäst. Samma gäller valet av maträtt; vad är gott nog?
Mest synd tycker man ändå om Alexander, som i musikpedagogikens namn får stå ut med undervisning som gränsar till trakasserier och övergrepp.
Kyligt elegant
Slutresultatet är bra intressant, må vara att man får en känsla av att materialet i sig härbärgerar en ännu starkare film.
Men lurigt och diaboliskt är det, och trots att Anna till en början framstår som den mest engagerade av lärare gäller det att inte döma hunden efter håren.
Hur som helst står Nina Hoss (Barbara, Phoenix, A Most Wanted Man) för ännu en urstark rolltolkning, iscensatt med små medel och ännu mindre gester. Hoss utstrålar samma kyliga elegans som en Isabelle Huppert, fast här på gränsen till nervsammanbrott, iklädd Whiplashpiskaren J.K. Simmons perverterade pedagogiska överrock.
Kanske kunde man dra en parallell till Michael Hanekes filmatisering av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan,
om möjligt ännu mera traumatisk och masochistisk med Huppert i titelrollen.
Nina Hoss utstrålar samma kyliga elegans som en Isabelle Huppert, fast här på gränsen till nervsammanbrott, iklädd Whiplash-piskaren J.K. Simmons perverterade pedagogiska överrock.