Körsång i krigets skugga
Sångklubben ansluter sig till en brittisk tradition där tillsammans är stark och vill man så kan man. Tyvärr har man sett det mesta förut, berättat med större kärlek och inspiration.
Inte endast i Svenskfinland sjunger man i kör – och mår tjockt bra på köpet. Det gör man också i anslutning till brittiska militäranläggningar, förvisso med kvinnliga förtecken.
De facto bygger Peter Cattaneos Sångklubben (Military Wives) på verkliga människoöden, på ett kulturellt fenomen. Färden här går till den fiktiva Flitcroft-basen där Kate (Kristin Scott Thomas) håller officersmannen Richard (Greg Wise) sällskap.
I egenskap av föreningsaktiv är Kate mån om att soldatfruar och -flickvänner ska ha annat att sysselsätta sig med än att bara oroa sig för sina nära och kära.
Men att gå med i en bokklubb lockar inte nämnvärt och det gäller också för den traditionella syjuntan – den inledande sessionen slutar i värsta sjöslaget. Så varför inte bilda en kör, kalla det sångklubb.
Bra idé, bortsett från att det finns många viljor. Där Kate, begåvad med styv överläpp, insisterar på klassisk körsång är den goda Lisa (Sharon Horgan) betydligt mindre nogräknad. Där står Yahoo- och The Human League-cover högt i kurs.
Brittisk filmtradition
Sångklubben ansluter sig till en mycket brittisk tradition som låter förstå att tillsammans är stark och vill man så kan man. Osökt går tankarna till Nigel Coles Kalenderflickorna där marthor klär av sig näck för den goda sakens skull. Mark Hermans Brassed Off är en annan milstolpe, liksom En sång för Marion där Terence Stamps änkling motvilligt går med i hustruns gamla kör.
Bäst i klassen är givetvis Allt eller inget (The Full Monty), även den i regi av Peter Cattaneo. Men i Sångklubben handlar det alltså inte om stålarbetare som strippar utan om potentiella krigsänkor som varje gång telefonen ringer riskerar dåliga nyheter.
Och faktiskt väntar en begravning, varpå kören stämmer upp i Schuberts Ave Maria, smäktande vacker. Det är filmens i särklass starkaste scen och visst finns det annat som kittlar. Jag tänker i första hand på Kates och Lisas armbrytning som blir mer än lovligt personlig när barnen förs på tal. Där Lisa har fullt upp med en bångstyrig tonårsdotter brottas Kate med en högst personlig tragedi.
För konventionellt
Sympatiskt, småtrevligt och lite gripande, men i det stora hela blir det på tok för platt och konventionellt, bussigt och lagom, för att sticka ut.
Sedan kan det ju hända att aktriser som Kristin Scott Thomas (Den engelske patienten) och Sharon Horgan (Catastrophe) ger järnet men särskilt långt räcker det alltså inte.
Tillrättalagt är vad det är och inte sällan får man en känsla av att ha sett det mesta förut, med större kärlek och inspiration berättat.