Distansjobbandet stöper om arbetslivet
Distansarbetet har kommit för att stanna, bedömer experter. Pandemin visar att produktiviteten i många branscher inte är knuten till fysisk närvaro under spikade tider. Då tillfälliga lösningar hotar bli permanenta ställs nya krav på arbetstagare och arbe
Distansjobbandet som skulle vara en tillfällig krislösning kommer för många finländares del att fortsätta på obestämd tid. Upplevelserna är mycket olika: för en del är distansarbetet en välsignelse, för andra ett gissel. Pandemin har blottlagt två fenomen som kan förändra både det framtida arbetslivet och boendet: i många branscher är produktiviteten inte beroende av fysisk närvaro under spikade tider. Och då behöver arbetsplatsens läge inte heller avgöra bostadsorten.
Övergången till distansarbete är som ett gigantiskt och delvis oövervakat socialt experiment som pågått ända sedan vårvintern. Fenomenets dimensioner är så mångfasetterade och de individuella upplevelserna så olika att generella slutsatser gäckar analytikerna.
Det som för en arbetstagare är en lisa för själen – bättre arbetsro och möjligheter att vistas på stugan – är för en annan rena mardrömmen där hemförhållandena, familjelivets utmaningar eller känslor av ensamhet och isolering gör arbetsvardagen svår. En tredje jobbar i en bransch där det inte ens är möjligt att arbeta på distans.
Undantagstillståndet som för många finländare hotar bli långvarigt erbjuder ett nytt forskningsfält som bland annat Arbetshälsoinstitutet tagit sig an. Resultaten av en enkätundersökning som institutet publicerade tidigare i augusti antyder att finländarnas arbetshälsa överlag i själva verket förbättrades när pandemivåren lamslog samhället, även om skillnaderna i jämförelse med tidigare enkätresultat var små.
Blandat resultat
De distansarbetande finländarna som svarade på enkäten betonade enligt Janne Kaltiainen, forskare vid Arbetshälsoinstitutet, i synnerhet två positiva aspekter.
– Arbetsengagemanget inom den här gruppen steg och den kroniska tröttheten, alltså känslan av att man aldrig hinner återhämta sig efter jobbet eller inte orkar göra något på fritiden, minskade, säger Kaltiainen.
– Många uppgav också att de hittat bättre sätt att jobba, och upplevde att de kunde fatta mer självständiga beslut om sitt jobb, fortsätter han.
Arbetsengagemanget steg enligt enkäten mer bland distansarbetare som har barn.
– Det är inte ett så ovanligt resultat. Tidigare undersökningar före coronatiden har visat att många upplever familjen och arbetslivet som bra motvikter till varandra, säger Kaltiainen.
Men resultatet är starkt tudelat. Bland dem som upplevt distansperioden som svår uppgav många hemmaförhållandena som orsak: arbetet hemma inkräktade på familjelivet – och vice versa.
Medan många var lättade över att antalet avbrott i arbetet minskat då kontoret flyttat hem saknade andra kollegernas sociala stöd och upplevde tristess. Ungefär hälften tog betydligt färre pauser då de jobbade hemma.
Från undantag till rutin
Undersökningen genomfördes huvudsakligen i juni när skolor och daghem hunnit öppna på nytt och semestersäsongen var på väg. Annina Ropponen, äldre forskare vid Arbetshälsoinstitutet, påminner om att läget under våren och försommaren i alla avseenden var exceptionellt.
– Det var en av de största krissituationerna i Finland efter kriget. Man införde undantagslagar som gällde hela samhället. Undantaget blev en förenande faktor, säger Ropponen.
Det finländska samhället hade också en stark beredskap för en snabb övergång till distansarbete.
– Nätförbindelserna är av god kvalitet och arbetsgivarna är vana vid att man måste hålla sig med modern apparatur. Det kan också hända att det finländska sinnelaget i vissa avseenden lämpar sig bra för distansjobb, säger Ropponen.
Våren präglades enligt Ropponen ändå av antagandet att nedstängningarna och distansarbetet var tillfälliga lösningar.
Det blev varmare och ljusare, läget skulle normaliseras under sommaren. Den uppfattningen ser nu ut att komma på skam då rekommendationerna om distansarbete delvis fortsätter.
– Det är möjligt att känslan av att vara i en gemensam kris urvattnas då situationen förlängs. Det kan infinna sig en viss trötthet, och sådant som man kanske sköt ifrån sig i vårens krisläge kan komma upp till ytan på nytt. Höst- och vintermörkret kan också spela in. Jag tror distansarbetet kommit för att stanna, och då behövs stöd och ork, säger Ropponen.
Risk för långa skärmdagar
Ropponen har några konkreta tips inför hösten. Till de viktigaste hör att tydligt separera jobb och fritid, även om man sitter hemma.
– Trots att datorn hela tiden finns till hands måste man sträva efter att sätta tydliga gränser för när arbetsdagen börjar och när den tar slut. Det gäller också att försöka hitta meningsfull motvikt till jobbet, till exempel röra sig ute i naturen även om det blir mörkare, säger Ropponen.
Hon efterlyser också en kontinuerlig dialog på arbetsplatserna om hur distansjobbet fungerar och hur de anställda mår.
– Distansarbetet kan leda till att en del arbetstagare kanske inte längre jobbar vanlig kontorstid, utan fördelar arbetstimmarna mer flexibelt utifrån sin livssituation. Då måste man komma överens med arbetsgivaren om när man är tillgänglig. Distansarbete betyder inte att man ska vara nåbar dygnet runt, säger Ropponen.
Enligt både Ropponen och Janne Kaltiainen är risken för att distansarbetare jobbar för mycket betydligt högre än motsatsen, eftersom arbetsdagarna hemma lätt förlängs. Coronaepidemin har enligt forskarna visat att arbetet i regel blir gjort trots att arbetsgivaren inte har sam
ma koll som då de anställda är på arbetsplatsen.
– En erfarenhet av distansarbete är hittills att finländarna är tämligen självständiga och pålitliga arbetstagare som inte behöver vakande ögon på sig för att göra sitt jobb, säger Ropponen. Kaltiainen instämmer: – Jag hoppas vi kan frångå tanken om att människor gör ett bra jobb bara om de tvingas till det, eller av rädsla för att åka fast för att lata sig. Forskning har visat att den som får förtroende på jobbet är mer motiverad, säger han.
Längtan till landet?
Om coronapandemin visat att produktiviteten – kanske i synnerhet i digitaliserade kunskapsbranscher – inte är beroende av kontorsarbete under spikade tider ruvar den också på en annan, ännu mer djupgående förändring. Då jobbet inte längre är direkt knutet till en fysisk arbetsplats behöver inte heller ens bostad vara det.
Efterfrågan på sommarstugor ökade markant under våren och försommaren, och nyligen visade en undersökning som genomfördes av Taloustutkimus på uppdrag av IltaSanomat att allt fler finländare funderar på bostadshus utanför de absoluta kärncentren.
Om trenden förstärks kan den ha potential att bromsa eller rentav hejda en av de starkaste demografiska trenderna i Finland – och globalt – under det senaste århundradet: urbaniseringen.
Mari Vaattovaara, professor i urban geografi, sade tidigare i somras till HBL att hon är övertygad om att pandemin får många att tänka om: ”Det som tidigare har varit så positivt med staden blir nu ett hot.”
Annina Ropponen är inne på samma linje.
– Med tanke på smittläget har det tätt befolkade Nyland varit den största utmaningen. Det påverkar säkert attityderna. Det är svårt att säga hur läget utvecklas, men åtminstone har epidemin visat att din fysiska arbetsplats inte behöver ha betydelse för var du bor.
Hon konstaterar ändå att det är för tidigt att dra slutsatser om flyttrenderna. Andra experter har bedömt att det nyvaknade intresset för att bo utanför stadsområden är en underström som knappast bryter den övergripande urbaniseringstrenden. I enkätundersökningen som nämns i artikeln deltog 1 077 finländare. Undersökningen ingår i forskningsprojektet Miten Suomi voi? (Hur mår Finland?) vid Arbetshälsoinstitutet.