Mas­sor av bra, säk­ra jobb

”Har ett land bil­lig ar­bets­kraft kom­mer nog job­ben. Till och med de fram­tids­säk­ra­de job­ben.”

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - ALF REHN är pro­fes­sor i in­no­va­tion, de­sign och le­dar­skap vid Söd­ra Dan­marks uni­ver­si­tet.

Det finns ett gam­malt och i dag nå­got sli­tet ta­le­sätt, sär­skilt po­pu­lärt hos re­kla­ma­re, som hand­lar om vad folk vill ha och vad de kan få. I all sin en­kel­het går det så här: ”Bil­ligt, bra, snabbt – välj två”. Med and­ra ord, du kan få nå­got bil­ligt och snabbt, men det kom­mer in­te att va­ra sär­skilt bra. Å and­ra si­dan kan du få nå­got bra snabbt, men det kom­mer in­te att va­ra bil­ligt. Det är kanske möj­ligt att få nå­got bra och bil­ligt, men du kom­mer nog att be­hö­va vän­ta en del. Gi­vet­vis är det­ta en för­enk­ling, men det är nå­got som ibland be­hö­ver kom­mu­ni­ce­ras till kun­der – man kan in­te all­tid få allt det man vill ha.

I des­sa da­gar, när dis­kus­sio­nen om ar­bets­till­fäl­len och ned­lägg­ning­ar of­ta går i ett rätt högt ton­lä­ge, kun­de man kanske fun­de­ra på huruvi­da nå­got lik­nan­de gäl­ler för jobb och vad ett land kan för­vän­ta sig att få. Man vill gi­vet­vis ha många jobb, så länge som ar­bets­lös­he­ten är ett pro­blem. Gär­na vill man ock­så ha bra jobb, nå­got som kan va­ra svårt att de­fi­ni­e­ra men som tor­de in­ne­fat­ta att de ger en lön man kla­rar sig på. Och så vill man gi­vet­vis ha jobb som finns kvar i fram­ti­den, och in­te ba­ra jobb för ögon­blic­ket. Kan man få al­la tre?

Det är ju fak­tiskt ing­en konst att fixa många jobb. Allt man be­hö­ver gö­ra är att man ser till att med lagänd­ring­ar och an­nat gö­ra det jät­te­bil­ligt att an­stäl­la. Har ett land bil­lig ar­bets­kraft kom­mer nog job­ben. Till och med de fram­tids­säk­ra­de job­ben, så länge man på ett el­ler an­nat sätt sett till att det finns mas­sor av till ex­em­pel pro­gram­me­ra­re som är be­red­da el­ler tvung­na att job­ba till läg­re lön än kol­le­gor­na i ex­em­pel­vis Pa­kis­tan. Pro­ble­met är ju gi­vet­vis att det här in­te kom­mer att va­ra sär­de­les bra jobb, i al­la fall in­te om man gil­lar sa­ker som att ha en hyf­sad bo­stad och skor till bar­nen. Så of­ta vill man ju ha många jobb som dess­utom är bra, och Fin­land var länge rätt duk­tigt på att fixa det­ta. Vi var må­na om att hål­la kvar fa­bri­ker där man kun­de tjä­na rätt ok, och där det be­höv­des många som job­ba­de. Pro­ble­met var ju ba­ra det där med fram­ti­den …

Det vi­sar sig att värl­den in­te ba­ra är stor, den är för­än­der­lig ock­så. Många bra och säk­ra jobb kan över tid bli an­ting­en mind­re bra el­ler mind­re säk­ra, el­ler bå­de och. Visst, det finns bra jobb som ser ut som att de kom­mer att va­ra det en rätt lång tid – det är ba­ra det att det in­te finns så fruk­tans­värt många.

Så vad skall man gö­ra, som li­tet land? Sat­sa på de många job­ben, och ac­cep­te­ra att de of­ta in­te är så bra, och om de är det så är de ga­ran­te­rat mind­re säk­ra? El­ler sat­sa på en mind­re mängd av bra jobb, även om det­ta skul­le in­ne­bä­ra att job­ben in­te räc­ker åt al­la? Nej, sä­ger då den stånd­ak­ti­ge po­li­ti­kern, vi skall ha många bra och säk­ra jobb! Gick det på 1960-ta­let så går det nog nu ock­så! Och så står vi där, likt kun­den på re­klam­by­rån som in­si­ste­rar på att han nog kan få nå­got bra bå­de bil­ligt och snabbt, me­dan re­kla­ma­ren him­lar med ögo­nen och fun­de­rar på att by­ta bransch.

I vårt för­ra hus, som låg sö­der om Ne­van, ha­de vi in­te pro­blem med myg­gor­na. Nu bor vi på en av Ne­vans öar. Sankt Pe­ters­burg är byggt på ett kärr, och vårt hus är gam­malt. Vi är re­dan in­ne i sep­tem­ber, men myg­gor­na ver­kar må fin­fint.

I vårt nya hus har vi en con­ci­er­ge. Jag pre­sen­te­ra­de mig för hen­ne, och hon tog nå­digt emot oss. Hon är myc­ket upp­skat­tad av al­la som bor i hu­set. Mi­na gran­nar sä­ger att de in­te ens lå­ser dör­ren.

Con­ci­er­gen är en ga­rant för trygg­het. Ing­et tjuv­larm kan er­sät­ta hen­nes ar­gus­ö­gon, hon vet ex­akt vem som bor i bygg­na­den. Det är en fa­milj som de­lar på job­bet. Mor och dot­ter tu­ras om att sit­ta i den lil­la but­kan, som har ett glas­föns­ter och är fylld med gröns­kan­de kruk­väx­ter.

Jag nic­kar när jag går ut och in. De nic­kar till­ba­ka, in­te hjärt­ligt men hel­ler in­te otrev­ligt. Vi har ett sak­ligt och for­mellt för­hål­lan­de, ett så­dant för­hål­lan­de jag har bör­jat upp­skat­ta mer och mer ju äld­re jag blir. Det är sam­ma re­la­tion jag har till tan­ter­na som tar be­talt på bus­sen – man ses re­gel­bun­det, man lär in­te kän­na varand­ra som per­so­ner men man har en re­spekt­fylld re­la­tion, man ser varand­ra, man häl­sar och man tar av­sked.

En fan­tas­tisk de­talj med vårt nya hus är att man får läm­na cyklar, spark­cyklar och barn­vag­nar i ett sär­skilt rum på bot­ten­vå­ning­en. Un­der mi­na år i Ryss­land har jag ald­rig va­rit med om nå­got lik­nan­de. Ett ge­men­samt, olåst ut­rym­me där man kan läm­na gre­jer ut­an att folk är räd­da för att de ska bli stul­na. Vinds­ut­rym­men och la­ger är nå­got som de fles­ta hög­hus i Ryss­land sak­nar, vil­ket i Moskva har lett till att många hit­tar på kre­a­ti­va lös­ning­ar där man till ex­em­pel häng­er upp si­na cyklar i ta­ket. Många an­vän­der bal­kong­en som sitt la­ger.

Vi har nu för förs­ta gång­en på länge en bal­kong. En li­ten bal­kong som lu­tar en aning ner­åt och har ett gans­ka lågt räc­ke. Den kan in­te an­vän­das som la­ger och att äta fru­kost på den vo­re livs­far­ligt. Jag vå­gar knappt gå ut på den, men jag gil­lar att den finns där.

Till sko­lan tar vi oss på spark­cy­kel. Det tar un­ge­fär fyr­tio mi­nu­ter, och på vägen pas­se­rar vi Sankt Peter Paul-fäst­ning­en och sta­dens älds­ta och störs­ta mos­ké, Sankt Pe­ters­burgs mos­ké som bygg­des 1913. Dess vack­ra, azur­blå ku­pol och två smäck­ra mi­na­re­ter är ett av sta­dens land­mär­ken. Där­ef­ter pas­se­rar vi Tre­e­nig­hets­bron, som är en halv kilo­me­ter lång och byggd i art nou­veau-stil. Den är döpt ef­ter Tre­e­nig­hetska­te­dra­len, som spräng­des av bol­sje­vi­ker­na 1933. Bron döp­tes först om till Jäm­lik­hets­bron, där­ef­ter Ki­rov­bron. Till sist fick den till­ba­ka sitt gam­la namn.

Vårt störs­ta pro­blem just nu är myg­gor­na i bo­sta­den. Jag blir tvung­en att läg­ga mygg­nät över ven­ti­la­tions­rö­ren. Ty­värr har jag en käns­la av att de hit­tar in i var­je fall. Ett gam­malt hus har så många okän­da gång­ar och prång, lik­som Pe­ters­burg är en stad fylld med hem­lig­he­ter.

I vårt nya hus har vi en con­ci­er­ge. Jag pre­sen­te­ra­de mig för hen­ne, och hon tog nå­digt emot oss. Hon är myc­ket upp­skat­tad av al­la som bor i hu­set. Mi­na gran­nar sä­ger att de in­te ens lå­ser dör­ren. Con­ci­er­gen är en ga­rant för trygg­het. Ing­et tjuv­larm kan er­sät­ta hen­nes ar­gus­ö­gon, hon vet ex­akt vem som bor i bygg­na­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.