En liga för experiment
”Nu saknade Finland en del pjäser men inte heller spelsystemet kan få godkänt. 4–4–2, eller 4–4–1–1 finns så inrotat i det här lagets dna att Kanerva ska akta sig för att experimentera för mycket just på den punkten.”
0–1 var sett till utgångspunkten ett högst väntat resultat. Gareth Bale var visserligen ungefär lika intresserad av Nations League-mötet som Mårten Gås är av att jobba på Farmor Ankas gård men den walesiska grundkvaliteten är så pass hög att resultatet på intet sätt var något justitiemord.
Ett något reservbetonat Finland, av givna spelare i startelvan saknades Arajuuri, Raitala, Toivio och Lod, hade en riktigt bra sekvens i matchen i början av andra halvlek. Ett missat jätteläge av Leo Väisänen blev ödesdigert. I övrigt var det tämligen blekt, andefattigt och fantasilöst. Att en del spelare var ringrostiga undgick ingen. Tror kapten Tim Sparv slog bort fler bollar mot Wales än han gjorde i hela EM-kvalet.
Tränare Markku Kanerva har i upptakten inför Nations League hela tiden talat om att gruppsegern är betydelsefull för Finland och att man gör allt i sin makt för att vinna. I följande mening har han ändå medgett att Nations League är en enda lång förberedelse inför ett eventuellt EM nästa sommar.
Finland är som bekant kvalificerat för slutspelet men några garantier för att det blir av nästa sommar finns inte. Om inte någon läkemedelsjätte lyckas ta fram ett vaccin mot covid-19 fortare än Daniel James avverkar 30 meter är det ytterst tveksamt om 24 lag, tiotusentals supportrar och en enorm mängd dignitärer faktiskt kan flänga kontinenten runt i jakten på bucklan, den heliga gralen, en gratis lyxmiddag eller i all enkelhet en iskall öl i sommarhettan.
Publikmassor i vanlig omfattning är snudd på omöjligt att se. Och hur viktig publiken och dess växelverkan med både spel och spelare är märktes än en gång väldigt tydligt på Olympiastadion på torsdag kväll.
Jättelika arenor utan publik och med en decibelnivå som gör det möjligt för de närvarande att höra en mås gäspa skapar en smått dystopisk stämning.
Nations League kan denna gång, om man vinner gruppen, i bästa fall ge en plats i det sista playoffskedet till skandalomsusade VM i Qatar. Men då ska alla himlakroppar falla på plats. Till att börja med ska Finland vinna sin grupp och hemmaförlusten mot Wales gör den uppgiften svår. Förlust mot Irland på söndag och Kanerva kan fortsätta med sina experiment.
Landslagstränaren är noga med att hela tiden påpeka att laget ständigt befinner sig i en utvecklingsprocess. Att vara som bäst just nu är viktigt men lika viktigt är att blicka framåt och försöka komma fram till hur bra man kan vara om tolv, femton eller arton månader. Vilka spelare som möjligtvis på sikt kan göra Finland bättre, vilka spelare som är värda en rejäl chans.
Mot Wales fick Ilmari Niskanen chansen. En del var bra i Niskanens spel, defensivt gick han bort sig några gånger men helhetsintrycket var ändå positivt. Något säger mig ändå att Fredrik Jensen inleder mot Irland.
Att Glen Kamara är bra är ingen nyhet. Han är alltid bra.
I två ordinarie mittbackars frånvaro försökte sig Kanerva igen med ett experiment i form av en trebackslinje. Herrar Ojala–Väisänen– O’Shaugnessy gjorde inte bort sig på något sätt. Ojala var snudd på utmärkt medan Väisänen brände ett jätteläge och den sistnämnde tappade Kieffer Moore på ett ödesdigert sätt med tio minuter kvar på speluret.
Nu saknade Finland en del pjäser men inte heller spelsystemet kan få godkänt. 4–4–2, eller 4–4–1–1 finns så inrotat i det här lagets dna att Kanerva ska akta sig för att experimentera för mycket just på den punkten.
Det är visserligen bara siffror men ett spelsystem som fört Finland till EM och ett spelsystem som passar laget inger en trygghet inom laget. Nu växte avstånden mellan lagdelarna och dynamiken led alldeles uppenbart.
De varianter i spelet uppåt som fungerat så bra för Finland de senaste åren fanns inte där nu. Något som tog sig uttryck i en ynka målchans. Vissa spelare kom helt enkelt fel i banan, då minskar passningsalternativen vilket lätt tar sig uttryck i enkla bolltapp. Och då Finland inte heller var lika taggade på andrabollarna som vanligt blev uppgiften svår.
Ett gammalt ordspråk lyder: Du behöver inte reparera något som inte är sönder. Experimentet mot Wales visade att det ligger något i ordspråket.