Rätt till avdrag

Distansarbete är i grunden ett avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren inom ramarna för den nya arbetstidslagen som trädde i kraft vid årsskiftet.

Utgångspunkten för distansjobb är att arbetstagaren har rätt till nödvändig utrustning på sitt hemmakontor.

– Vid vanligt kontorsarbete kan sådan grundutrustning vara en dator, hörlurar, mikrofon och programvaror som behövs för att göra jobbet, säger Annina Ropponen vid Arbetshälsoinstitutet.

Hur är det med ytterligare utrustning – skulle jag till exempel ha rätt till en mer ergonomisk stol? Vem avgör behovet och vem betalar? – Arbetsgivaren omfattas av arbetarskyddslagen, som förutsätter att arbetsgivaren bedömer belastande faktorer i arbetet, till exempel i ergonomin. Men praxis varierar stort i fråga om införskaffningar. Frågan är svår när det till exempel handlar om möbler till människors hem. Hur ser man då till att situationen är jämlik för alla?

Hur ska man gå till väga om man har ergonomiska problem eller om det finns andra faktorer som gör det svårt att jobba hemma? – På samma sätt som när man jobbar på plats, alltså genom att presentera problemen för sin närmaste chef och föra en diskussion om hur de kan lösas. Följande steg är företagshälsovården, som kan föreslå olika förändringar för att lösa problemen.

Förutom rätten till grundutrustning har arbetstagaren också rätt att dra av kostnader kopplade till distansarbetet i beskattningen. Det kan till exempel handla om utgifter för arbetsrum, möbler och dataanslutningar.

Alla löntagare får automatiskt ett avdrag på 750 euro för förvärvande av inkomst. Om arbetstagaren alltså har mer utgifter än så kan de anges i skattedeklarationen.

I allmänhet, och särskilt i en situation där distansarbetet blir långvarigt, är en fungerande dialog mellan arbetsgivaren och arbetstagaren viktig, menar Ropponen.

– Arbetstagaren måste få en klar bild av sina arbetsuppgifter, hur de ska utföras och vilket resultat som förväntas. Om det finns stor osäkerhet i praktiska frågor ökar risken för problem.

❞ Frågan är svår när det till exempel handlar om möbler till människors hem. Hur ser man då till att situationen är jämlik för alla? Annina Ropponen vid Arbetshälsoinstitutet