Nätåldern inspirerar medryckande performance
Koreografen och performancekonstnären Mikko Niemistös föreställning Odd Meters tar avstamp i gränstillstånd som skapas av sömnlöshet och nätålderns flackande koncentration. DANS
Odd Meters
Koreografi och framställning: Mikko Niemistö. Rum: Elina Lifländer. Ljud: Johannes Vartola. Ljus: Teo Lanerva. Konstnärlig dialog: Karolina Ginman. Zodiak – centret för ny dans på Kabelfabriken 2.9.
Rummet är avlångt och dominant svart med markanta ljusrör utplacerade i bakre ändans tak. Rören är oregelbundet sammanfogade, inte olikt en fågelflock i flykt, och väldigt påtagliga i mörkret. Två glesa åskådarläktare har placerats mot varandra framför ett dj-bås där en ljuddesigner reagerar och samplar i realtid.
Och så mitt i – en tanig, växelvis stark, växelvis sårbar man i t-tröja och beige tights som är lika reaktiv och samplande.
Framställningen, som frotterar det kontrollerade mot det okontrollerade, är magstark, pinande, oftast känslomässigt impulsiv och intuitiv, men även medryckande och avläsbar i all sin mångtydighet.
Koreografen och performancekonstnären Mikko Niemistös solo Odd Meters tar avstamp i det udda och skeva och i ytterliga gränstillstånd skapade av sömnlöshet, nätålderns flackande koncentration och udda omständigheter överlag. Verktiteln syftar på otypiska taktarter i musiken. Följaktligen odlas idén om att legera det enkla med det komplexa i framställningen som trots sin spretighet ändå känns koncis och på förhand uttänkt.
Essäistiskt och ologiskt
Inledningen är som ett enda långt rave. Mikko Niemistö rör sig rytmiskt tillsynes innesluten i en egen värld men tar under denna utdragna scen hela rummet i besittning. Det kaotiska förstärks av ljudvärlden som hakat upp sig på en fras som upprepas. Jag märker att jag tänker på gränstillstånd, på kontroll och brist på kontroll och på det undermedvetnas intrång i det medvetna. Det slår mig också att en framställning av denna typ kan och bör ses som materialitet, rätt och slätt, utan symbolik eller helt tydliga referenser.
Absurda inslag luckrar upp framställningen, till exempel scenen med majvippor där skaften gradvis växer sig till långa spön med tofsar. Absurd på ett mardrömslikt sätt är också textscenen med ett slags escape room-aktig känsla liksom den mer fantasifulla nonsenstexten med ekoeffekter.
Som helhet känns Odd meters väldigt uppfriskande just därför att den inte bara är essäistiskt och analytiskt dissekerande utan även betonar intuitionen, känslan och det ologiska. Allt detta på ett sätt som fint knyter an till vår tid av hejdlöst informationsflöde och ständig uppkoppling.