Nät­ål­dern in­spi­re­rar medryc­kan­de per­for­man­ce

Hufvudstadsbladet - - Kultur - JAN-PETER KAIKU

Ko­re­o­gra­fen och per­for­man­ce­konst­nä­ren Mik­ko Ni­e­mi­stös fö­re­ställ­ning Odd Me­ters tar av­stamp i gräns­till­stånd som ska­pas av sömn­lös­het och nät­ål­derns flac­kan­de kon­cent­ra­tion. DANS

Odd Me­ters

Ko­re­o­gra­fi och fram­ställ­ning: Mik­ko Ni­e­mi­stö. Rum: Eli­na Li­flän­der. Ljud: Jo­han­nes Var­to­la. Ljus: Teo La­ner­va. Konst­när­lig di­a­log: Ka­ro­li­na Gin­man. Zo­diak – cent­ret för ny dans på Ka­bel­fa­bri­ken 2.9.

Rum­met är av­långt och do­mi­nant svart med mar­kan­ta ljus­rör ut­pla­ce­ra­de i bak­re än­dans tak. Rö­ren är ore­gel­bun­det sam­man­fo­ga­de, in­te olikt en få­gel­flock i flykt, och väl­digt på­tag­li­ga i mörk­ret. Två gle­sa åskå­dar­läk­ta­re har pla­ce­rats mot varand­ra fram­för ett dj-bås där en ljud­de­sig­ner re­a­ge­rar och samplar i re­al­tid.

Och så mitt i – en ta­nig, väx­el­vis stark, väx­el­vis sår­bar man i t-trö­ja och bei­ge tights som är li­ka re­ak­tiv och samp­lan­de.

Fram­ställ­ning­en, som frot­te­rar det kon­trol­le­ra­de mot det okon­trol­le­ra­de, är mag­stark, pi­nan­de, of­tast känslo­mäs­sigt im­pul­siv och in­tui­tiv, men även medryc­kan­de och av­läs­bar i all sin mång­ty­dig­het.

Ko­re­o­gra­fen och per­for­man­ce­konst­nä­ren Mik­ko Ni­e­mi­stös so­lo Odd Me­ters tar av­stamp i det ud­da och ske­va och i yt­ter­li­ga gräns­till­stånd ska­pa­de av sömn­lös­het, nät­ål­derns flac­kan­de kon­cent­ra­tion och ud­da om­stän­dig­he­ter över­lag. Verk­ti­teln syf­tar på oty­pis­ka taktar­ter i mu­si­ken. Följakt­li­gen od­las idén om att le­ge­ra det enk­la med det kom­plexa i fram­ställ­ning­en som trots sin spre­tig­het än­då känns kon­cis och på för­hand ut­tänkt.

Es­sä­is­tiskt och olo­giskt

In­led­ning­en är som ett en­da långt ra­ve. Mik­ko Ni­e­mi­stö rör sig ryt­miskt till­sy­nes in­ne­slu­ten i en egen värld men tar un­der den­na ut­drag­na scen he­la rum­met i be­sitt­ning. Det ka­o­tis­ka för­stärks av ljud­värl­den som ha­kat upp sig på en fras som upp­re­pas. Jag mär­ker att jag tän­ker på gräns­till­stånd, på kon­troll och brist på kon­troll och på det un­der­med­vet­nas in­trång i det med­vet­na. Det slår mig ock­så att en fram­ställ­ning av den­na typ kan och bör ses som ma­te­ri­a­li­tet, rätt och slätt, ut­an sym­bo­lik el­ler helt tyd­li­ga re­fe­ren­ser.

Ab­sur­da in­slag luck­rar upp fram­ställ­ning­en, till ex­em­pel sce­nen med ma­jvip­por där skaf­ten grad­vis väx­er sig till långa spön med tof­sar. Ab­surd på ett mar­dröms­likt sätt är ock­så textsce­nen med ett slags es­cape room-ak­tig käns­la lik­som den mer fan­ta­si­ful­la non­senstex­ten med eko­ef­fek­ter.

Som hel­het känns Odd me­ters väl­digt upp­fris­kan­de just där­för att den in­te ba­ra är es­sä­is­tiskt och ana­ly­tiskt dis­se­ke­ran­de ut­an även be­to­nar in­tui­tio­nen, käns­lan och det olo­gis­ka. Allt det­ta på ett sätt som fint kny­ter an till vår tid av hejd­löst in­for­ma­tions­flö­de och stän­dig upp­kopp­ling.

FO­TO: KATRI NAUKKARINE­N/PRESSBILD

Mik­ko Ni­e­mi­stös verk Odd me­ters är es­sä­is­tiskt och ana­ly­tiskt dis­se­ke­ran­de, men be­to­nar ock­så in­tui­tio­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.