Om val och omval
När jag var i högstadieåldern hade min goda vän en plansch på väggen med en bild av ett litet barn på en sommaräng. På planschen stod det: We do not inherit the earth from our ancestors; we borrow it from our children. Jag var i min tur regnskogsägare och fick via Kalle Anka den första informationen om hur regnskogsskövlingarna hänger ihop med vår klimatförändring. Tanken har slagit mig att vi var så kloka då, i vår 14-åriga tonårsbubbla, vi förstod att världen inte är vår att exploatera.
Men åren gick och denna medvetenhet glömdes lite bort, för att nu igen, kanske tack vare Greta, göra sig påmind. Speciellt år 2020 tycker jag världen gett oss skäl att stanna upp och fundera på våra val och omval. Det här handlar inte om val i politisk bemärkelse, utan om val vi gör i vår vardag, varje dag. Om att välja och välja om, att förändra sina rutiner, sina tankar och sitt agerande. Att tänka om.
Kanske min personliga medvetenhet fick sig ett upplyft i våras med giftfärgen, med en ifrågasättande kommentar av en god vän. Jag hade sommarkänslor efter att ha målat båtbottnen och laddade upp en bild på sociala medier. Hen kommenterade: hoppas det inte är giftfärg? Jag har tur som har kloka vänner – ett litet ifrågasättande, på intet sätt beskyllande utan mera en öppen tanke. Detsamma gäller andra kloka vänner som ifrågasatt mina val om kött, gifter i schampo, bilar och giftfärger.
Tanken har slagit mig att vi var så kloka då, i vår 14-åriga tonårsbubbla, vi förstod att världen inte är vår att exploatera.
Frågorna har lett till små tankefrön som småningom växer till en större förändringsprocess. Så skapas väl förändring, just genom att någon påpekar, ifrågasätter och därmed rubbar min trygga invanda verklighet? Men det kräver att kommentaren tas på rätt sätt, att det inte är ett ifrågasättande av mig personligen, utan ett rop till kollektiv förändring?
Visst är det lätt att tänka att mina val inte spelar nån roll i den stora bilden. Giftfärgen är obetydlig då det finns större spelare på planen, och de gör ingenting för ett renare Östersjön eller för att stoppa klimatkrisen. Men jag vill inte tänka att min lättja gör att saker blir värre. Gretas sommarprat lämnar få oberörda och tanken att detta är arvet vi lämnar åt kommande generationer är tung.
Denna sommar har jag tänkt på att många ”radikala” tankar i tiden har blivit mainstream för oss i Norden – mänskliga rättigheter, vegetarisk kost och klimatångest. Förr var det personer i marginalen (ursäkta uttrycket) som hojtade om detta, nu är det grunden för vårt moderna samhälle. Det betyder att ”de högljudda” hippierna var föregångare för ett nytt sätt att leva. De ifrågasatte och valde om. Genom historien har människan ändrat och utvecklat sig.
Jag läste ett citat där det stod: Easiest, of course, is to continue barbequing. Så är det, lättast är att sticka ner huvudet i sanden och fortsätta som vanligt, äta kött, konsumera, sluta ögonen och måla med giftfärg. För förändring är inte den lättaste vägen, men det är en nödvändig väg. Och för att uppnå förändring tror jag vi behöver kunna reflektera och analysera kring vårt eget liv, se den större bilden och få insikter. Det är just det vi också måste göra – nya val, bättre val, omval. Hela tiden.