Om val och om­val

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - MISAN SUNDBäCK Blog­gar på livs­lard.blogg.hbl.fi

När jag var i hög­sta­di­e­ål­dern ha­de min go­da vän en plansch på väg­gen med en bild av ett li­tet barn på en som­ma­räng. På plan­schen stod det: We do not in­he­rit the earth from our an­cestors; we bor­row it from our child­ren. Jag var i min tur regn­skogs­ä­ga­re och fick via Kal­le An­ka den förs­ta in­for­ma­tio­nen om hur regn­skogs­sköv­ling­ar­na häng­er ihop med vår kli­mat­för­änd­ring. Tan­ken har sla­git mig att vi var så klo­ka då, i vår 14-åri­ga ton­års­bubb­la, vi för­stod att värl­den in­te är vår att ex­plo­a­te­ra.

Men åren gick och den­na med­ve­ten­het glöm­des li­te bort, för att nu igen, kanske tack va­re Gre­ta, gö­ra sig påmind. Spe­ci­ellt år 2020 tyc­ker jag värl­den gett oss skäl att stan­na upp och fun­de­ra på vå­ra val och om­val. Det här hand­lar in­te om val i po­li­tisk be­mär­kel­se, ut­an om val vi gör i vår var­dag, var­je dag. Om att väl­ja och väl­ja om, att för­änd­ra si­na ru­ti­ner, si­na tan­kar och sitt age­ran­de. Att tän­ka om.

Kanske min per­son­li­ga med­ve­ten­het fick sig ett upp­lyft i vå­ras med gift­fär­gen, med en ifrå­ga­sät­tan­de kom­men­tar av en god vän. Jag ha­de som­mar­käns­lor ef­ter att ha må­lat båt­bott­nen och lad­da­de upp en bild på so­ci­a­la me­di­er. Hen kom­men­te­ra­de: hop­pas det in­te är gift­färg? Jag har tur som har klo­ka vän­ner – ett li­tet ifrå­ga­sät­tan­de, på in­tet sätt be­skyl­lan­de ut­an me­ra en öp­pen tan­ke. Det­sam­ma gäl­ler and­ra klo­ka vän­ner som ifrå­ga­satt mi­na val om kött, gif­ter i scham­po, bi­lar och gift­fär­ger.

Tan­ken har sla­git mig att vi var så klo­ka då, i vår 14-åri­ga ton­års­bubb­la, vi för­stod att värl­den in­te är vår att ex­plo­a­te­ra.

Frå­gor­na har lett till små tan­ke­frön som små­ning­om väx­er till en stör­re för­änd­rings­pro­cess. Så ska­pas väl för­änd­ring, just ge­nom att nå­gon på­pe­kar, ifrå­ga­sät­ter och där­med rub­bar min tryg­ga in­van­da verk­lig­het? Men det krä­ver att kom­men­ta­ren tas på rätt sätt, att det in­te är ett ifrå­ga­sät­tan­de av mig per­son­li­gen, ut­an ett rop till kol­lek­tiv för­änd­ring?

Visst är det lätt att tän­ka att mi­na val in­te spe­lar nån roll i den sto­ra bil­den. Gift­fär­gen är obe­tyd­lig då det finns stör­re spe­la­re på pla­nen, och de gör ingen­ting för ett re­na­re Ös­ter­sjön el­ler för att stop­pa kli­mat­kri­sen. Men jag vill in­te tän­ka att min lätt­ja gör att sa­ker blir vär­re. Gre­tas som­marprat läm­nar få obe­rör­da och tan­ken att det­ta är ar­vet vi läm­nar åt kom­man­de ge­ne­ra­tio­ner är tung.

Den­na som­mar har jag tänkt på att många ”ra­di­ka­la” tan­kar i ti­den har bli­vit mainstream för oss i Nor­den – mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, ve­ge­ta­risk kost och kli­ma­tång­est. Förr var det per­so­ner i mar­gi­na­len (ur­säk­ta ut­tryc­ket) som hoj­ta­de om det­ta, nu är det grun­den för vårt mo­der­na sam­häl­le. Det be­ty­der att ”de hög­ljud­da” hip­pi­er­na var fö­re­gång­a­re för ett nytt sätt att le­va. De ifrå­ga­sat­te och val­de om. Ge­nom histo­ri­en har män­ni­skan änd­rat och ut­veck­lat sig.

Jag läs­te ett ci­tat där det stod: Ea­si­est, of cour­se, is to con­ti­nue bar­bequing. Så är det, lät­tast är att stic­ka ner hu­vu­det i san­den och fort­sät­ta som van­ligt, äta kött, kon­su­me­ra, slu­ta ögo­nen och må­la med gift­färg. För för­änd­ring är in­te den lät­tas­te vägen, men det är en nöd­vän­dig väg. Och för att upp­nå för­änd­ring tror jag vi be­hö­ver kun­na re­flek­te­ra och ana­ly­se­ra kring vårt eget liv, se den stör­re bil­den och få in­sik­ter. Det är just det vi ock­så mås­te gö­ra – nya val, bätt­re val, om­val. He­la ti­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.