Flyktiga moln och fräcka vindar – i litteraturen rasar vädrets makter
ESSÄ Från sumeriska myter och runstenar till moderna romaner och klimatböcker. Vädret har alltid fascinerat människan, inte minst för att det kan bestämma livets gång, skriver Bo Pettersson.
Vi människor talar gärna om vädret. Kanske för att det är en kontext som är gemensam för oss alla, kanske för att det är lätt att tala om.
Man kan diskutera dagens väder, jämföra det med gårdagens eller med vädret förra året vid samma tid, men också spekulera om den kommande veckan. Det är ett neutralt ämne, för ingen vet med säkerhet vad som komma skall.
Redan dessa få rader visar att vädret är nära släkt med klimatet, det förra gäller det snäva perspektivet, det senare det längre – med årstiderna någonstans däremellan. Meteorologer må göra en klar åtskillnad mellan dessa begrepp, men för oss andra flyter de i någon mån samman: klimatförändringar syns i vädret och årstiderna.
Från litteratur till vetenskap
Den brittiska geologen Richard Hamblyn har skrivit en läsvärd kulturhistorisk studie i väder under rubriken Molnens idéhistoria. Hur skyarna fick sina namn (2001, på svenska 2004 av Pär Svensson).
Bara kapitlet ”Moln – en kort historik” gör den värd sitt pris. Så här summerar han: ”Vädret har alltid varit den viktigaste faktorn bakom människans miljöupplevelse och dess växlingar har alltid lett till nya tolkningar och diskussioner. Genom historien har himlen fyllts av fantasins olika föreställningar, först gudar, profetior och zodiakens rytmer och senare de första stapplande vetenskapliga idéerna.”
Och den första litteraturen, kunde man tillägga.
Den sumeriska myten om fåraherden Dumuzi och fruktbarhetsgudinnan Inanna hör till den äldsta litteraturen och handlar om att genom personifiering dramatisera och på så sätt garantera skörden i Mesopotamien. Genom att en människa gifter sig med en gud hålls torkan borta och jordmånen förblir fruktbar.
Också i den nordiska litteraturen syns fascinationen för vädret redan i de allra tidigaste texterna. För en tid sedan fick vi läsa om den nya hypotesen att runskriften på Rökstenen i Östergötland från cirka år 800 i mycket handlar om solen, Odin och rädslan för en ny fimbulvinter, tydligen med den solförmörkade sommaren år 536 i gott minne (se HBL 8.1).
På senare tid har man börjat tänka sig att man kan handskas med vädrets makter – inte bara genom att be till gudarna eller skapa myter – utan också genom att utveckla ny vetenskap eller teknologi.
Hamblyns studie koncentrerar sig på den brittiska amatörmeteorologen Luke Howards forskning, som i början av 1800-talet lade grunden till dagens klassificering av låga, medelhöga och höga moln samt konvektiva (vertikala) stack- och bymoln (se artikeln om molnskådning i HBL 26.7).
Författare och konstnärer som Johann Wolfgang von Goethe och Samuel Taylor Coleridge, John Constable och senare prins Eugen lät sig inspireras av den nya vetenskapen.
Livets flyktighet
Finns det någon konsensus om vad vackert väder är?
Egentligen inte, för smaken är delad. Historiskt kunde man dock säga att någon form av locus amoenus, den behagliga naturscen som förekommer i västerländsk medeltida dikt, är ett ganska utbrett väderideal. Det är ett pastoralt landskap som har lagom sommarvärme (utan att vara för hett), solsken och skugga, grönska, rinnande vatten, fågelsång och kanske fridfullt betande djur.
Efter romantiken kunde man säga att framför allt lyriken stimulerats av moln, till en del genom molnforskningen. Runeberg skriver i ”Vid en källa”: ”Jag sitter, källa, vid din rand / Och ser på molnens tåg, / hur ledda av en osedd hand / De växla i din våg.”
Precis som molnen reflekteras i källan speglar deras flykt också diktjagets ”egen själ”. Så innehåller dikten tre element som ofta förekommer i dikter om moln: själva molnen, deras flyktighet och hur denna återger (människo)livets gång.
En titt på finlandssvenska modernister från Edith Södergran till Elmer Diktonius och senmodernister från Bo Carpelan till Tua Forsström visar att molnen ofta förekommer – och just med dessa element. Det mest efemära motivet hör så till de mest bestående.
Fräcka vindar
Vinden kan stå för samma flyktighet som molnen: ”När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind” heter det i Predikaren (1:14).
Då Bob Dylan sjöng ”Blowin’ in the Wind” och Donovan ”Catch the Wind” på 1960-talet handlade det om samma sak: om hur det mesta i livet inte kan gripas eller begripas.
Frihet och fräckhet är också vädrets och vindens kännetecken. I Strindbergs roman Hemsöborna anländer Carlsson till Hemsö i första meningen ”som ett yrväder en aprilafton” och han är det yrväder som driver hela intrigen från vår till vinter.
När älskaren i Hjalmar Gullbergs dikt ”Kyssande vind” förför en annans kvinna gör han det ”som en vind”, för ”Vad bryr sig en vind om förbud?”
Även här är årstiden viktig: det är ”syrenernas tid / och gullregnens månad”, det vill säga försommaren, förälskelsens förlovade tid.
Återkommande mönster
Årstidernas växling, hög- och lågtryck, sol och nederbörd, har drag av ombytlighet, men formar dock återkommande mönster: efter regn kommer sol, efter vinter vår.
I lyrik får årstiderna ofta representera människans humör eller livssituation. Till exempel bör en
Frihet och fräckhet är också vädrets och vindens kännetecken. I Strindbergs roman Hemsöborna anländer Carlsson till Hemsö i första meningen ”som ett yrväder en aprilafton” och han är det yrväder som driver hela intrigen från vår till vinter. När älskaren i Hjalmar Gullbergs dikt ”Kyssande vind” förför en annans kvinna gör han det ”som en vind”, för ”Vad bryr sig en vind om förbud?”
klassisk haikudikt innehålla kigo, en årstidsmarkör. Ett spirande gräs står för våren och därigenom hopp eller ungdom, ett fallande blad för höst, det vill säga skörd, förruttnelse eller ålderdom.
”Romaner är trots allt det finaste instrument som finns när det gäller att mäta samhällsekonomiska förändringar”, skriver Hamblyn och refererar till dialogen i Jane Austens ofullbordade roman Sanditon, som nyligen visades som tv-serie. Här hävdar den rationelle sir Edward Denham att romaner är ”barnsliga alster” som inte ”tillför vetenskapen något”, men Austen låter oss förstå att han har fel.
I Thomas Hardys Tess (1891) är det sommar och sol när huvudpersonen är en lycklig mjölkerska, men höst och rusk då hon är olycklig. I enlighet med den ursprungliga underrubriken är Tess ”en ren kvinna”, men hon får utstå ödets, samhällets och opålitliga mäns oberäkneliga väder.
Walter F. Starbuck i Kurt Vonneguts Burfågel (1979) är en vindflöjel i den fria marknadsekonomin och kommer till slut till insikten: ”Ekonomin är ett tanklöst vädersystem – och ingenting annat” (övers. Olov Jonason).
Det amerikanska vädret
En färsk roman, Jenny Offills Weather, redan nominerad för årets Women’s Prize for Fiction, har väder och klimat som central metafor för amerikanskt medelklassliv på 2010-talet (boken publiceras för övrigt på hösten på finska med titeln Ilmastoja, klimat i pluralform).
Romanens Lizzie Benson är en bibliotekarie med liberala värderingar som försöker navigera så gott det går efter chocken av presidentvalet 2016, klimatförändringen, en före detta knarkare till bror och en åldrande mor.
Väder nämns knappt i denna roman som består av korta fragment från Lizzies vardag. Men efter ett föredrag om hur glaciärerna smälter hör hon en arg man säga att han bara vill veta vad som kommer att hända med ”det amerikanska vädret”. Offill är skicklig på att smått ironiskt beskriva den amerikanska ekonomiska och politiska väderleken bland vanliga vita liberaler, vars personliga problem överskuggar klimatkrisen, trots att de verkligen bryr sig.
Människovädret efter 1850
Väder och klimat går alltså ihop och används bildligt av människan för att förstå sitt liv. En verklig pärla för klimatintresserade är vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlunds Väder som förändrade världen (recenserad i HBL 8.11.2018). Den visar hur mänsklighetens historia och kulturhistoria formats av företeelser som översvämningar, vulkanutbrott och torr- och kallperioder. Fokus är lagt på tiden före 1850, för före det är det vädret som förändrar världen, efter det är det mest människan som förändrar vädret – som förstås i sin tur fortsätter att förändra världen.
Rosenlund drar upp de stora linjerna i klimatutvecklingen och visar hur de framträder i människans vardag och bland annat lett till folkvandringar. Men han kan också vara detaljerad: Titanic sjönk inte på grund av storm utan stiltje (då isberg är svåra att få syn på) och William Turners färgsprakande solnedgångar berodde inte på överdriven fantasi utan på ett vulkanutbrott som ännu flera år senare kunde ge himlen en färgprakt utan like.
Hur gick det sen?
Rosenlund är optimist: han tror att anpassningsförmåga och fantasi kommer att hjälpa människan att komma över de problem väderutvecklingen och den globala uppvärmningen skapar. Så har människan klarat sig förr. Men när vi nu har så ont om tid och människans egoism är så grundmurad har jag svårt att omfatta den blåögda tro på teknologisk utveckling som så många naturvetare – dock inte direkt Rosenlund – torgför.
Vi måste fortsätta att följa med vädret för att förstå hur klimatet utvecklas. Kommer det så småningom en ny liten istid, vilket enligt den så kallade Bond-cykeln så småningom är att vänta? I så fall, hur kommer den att förändra klimatuppvärmningen? Vad händer med havsströmmarna när glaciärerna smälter?
Vi skulle så gärna se att vi kunde göra som det nyzeeländsk-australiska rockbandet Crowded Houses nittiotalslåt ”Weather with You” föreslår: ”Everywhere you go, always take the weather with you” (Vart du än går, ta alltid vädret med dig).
Under sina fälttåg hade åtminstone Julius Caesar, Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler hoppats att de kunde ha tagit det vackra vädret med sig till de brittiska öarna, Waterloo och Leningrad. Men se det gick inte – och det går fortfarande inte, trots att fysikern Bernard Vonnegut redan 1946 utvecklade molnsådd, en teknik som med hjälp av till exempel silverjodid framkallar nederbörd. Inför invigningen av OS i Peking 2008 ska de kinesiska myndigheterna ha förhindrat regnväder genom att beskjuta hotfulla regnmoln med raketer. Som tur är har denna uppfinning ännu inte använts i större skala – förutom av Bernhards bror Kurt i romanen Vaggan (Cat’s Cradle).
Nej, vädret får nog hållas. Och det kommer fortsättningsvis att forma våra liv och förbli en av våra väsentligaste speglar. Men det kan vara bra med en tankeställare när vi tänker på vädrets flyktighet. Den ges av de sista raderna i Hans Magnus Enzensbergers diktsvit ”Molnens historia” (i samlingen Kiosk och andra dikter, 2005, översatt av Madeleine Gustafsson):
En gåta är dessa regnbågar, fallstrimmor, ljusbrunnar, vädersolar. Vete himlen hur de bär sig åt. En art, förgänglig, men äldre än vår. Bara ett står fast: att den överlever oss med ett par miljoner år hit eller dit.