Fem år efter Kurdis död: Flykten är farligare
Han drunknade på flykt mot ett bättre liv. Fem år efter det att bilden på Alan Kurdis kropp fick politiker att lova öppna gränser dör fortfarande barn på väg till Europa. Enligt Unicef är rutterna ännu farligare i dag.
Elva andra syrier dog på samma båt. Men det var bilden på Alan Kurdi som fastnade på miljontals näthinnor sedan hans livlösa kropp spolats upp på en strand i Turkiet.
Treårige Alan Kurdi var på flykt från Kobane i krigets Syrien tillsammans med sin mamma, pappa och bror. På Medelhavet tog resan slut för tre av dem, när båten som de färdades i sjönk. Pappan Abdullah Kurdi var den enda som överlevde.
Den döde treåringen blev en symbol för de hundratusentals människor som flydde krigets fasor mot Europa. Dagarna efter det att bilden först spreds över världen, den 2 september 2015, trendade hashtaggen #refugeeswelcome i sociala medier och många engagerade sig för flyktingarnas sak.
– Bilden väckte empati och blev ett slag i magen på många människor, säger Jacob Sohlberg, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet som studerat hur bilden påverkade opinionen i Europa.
Tomma löften
Kurdis död uppmärksammades också av politiker i Europa. Många politiska ledare talade om en generösare flyktingpolitik. Framåt hösten visade det sig att många av löftena var tomma, då länderna återgick till en striktare flyktingpolitik.
Kurdis död gjorde dock avtryck i opinionen, enligt en panelstudie som Sohlberg och hans kollegor genomförde med samma respondenter flera gånger under 2015. Stödet för en generös flyktingpolitik gick upp direkt efter det att Alan Kurdis öde blivit känt – i synnerhet hos dem som fick se bilden på honom i direkt samband med att de skulle svara på frågorna.
Med tiden sjönk dock stödet och i december var det tillbaka på ungefär samma nivå som före Alan Kurdis död.
Sohlberg konstaterar att bilder har potential att väcka debatt, men att hur människor påverkas av dem förändras över tid.
– Den här typen av bilder kan sätta fingret på ett samhällsproblem i stunden. Men den överväldigande känslan när man ser den för första gången kan aldrig komma tillbaka.
Barn på flykt
Under 2015 försökte omkring en miljon människor att ta sig över Medelhavet till Europa. En av fyra var barn, enligt FN:s barnfond Unicef. 2019 hade antalet sjunkit till omkring 120 000 men barnen utgjorde fortfarande en fjärdedel. Samma andel noterades under de första månaderna av 2020, enligt Unicef som uppger att nästan 52 000 flykting- och migrantbarn befann sig i Italien, Grekland och på övriga Balkan i mitten av mars i år.
Många barn tar samma farliga väg som Alan Kurdi och hans familj. Men sedan länder stramat åt och försökt att avskräcka människor från att komma till Europa är flykten ännu farligare i dag, enligt Karin Ödquist Drackner som är barnrättsjurist vid Unicef.
– Krigen blir inte färre. Syrien fortsätter. Det är färre som flyr till Europa i dag, men fler som dör eller drabbas allvarligt när de gör det eftersom flyktvägarna är så farliga, säger hon.
– Det kommer fortfarande barnfamiljer som inte har något annat alternativ. Många vågar inte skiljas åt då möjligheterna till familjeåterförening blir svårare och flyr därför tillsammans som familj.
Vi har fortfarande överfulla båtar på Medelhavet och det saknas tillräckligt många lagliga vägar, så många desperata människor tvingas ge sig av på en livsfarlig resa. Det är ett kvitto på att vi inte har lyckats. Karin Ödquist Drackner Barnrättsjurist, Unicef
”En besvikelse”
Bilden på Alan Kurdi ledde till en våg av humanism som Karin Ödquist Drackner hoppades skulle leda till verklig förändring. Men fem år senare har klimatet hårdnat, i synnerhet i Europa, anser hon.
– På pappret har vi ett gemensamt asylsystem i Europa, men det fungerar inte. EU har arbetat med att ta fram ett nytt omarbetat system i flera år utan framgång, säger Ödquist Drackner.
– Vi har fortfarande överfulla båtar på Medelhavet och det saknas tillräckligt många lagliga vägar, så många desperata människor tvingas ge sig av på en livsfarlig resa. Det är ett kvitto på att vi inte har lyckats.