Alternativ till den av alla älskade saftiga skinkan
Vår uppfattning om genrerna styr långt synen på vad litteratur är. Ändå är mycket av det som skrivs omöjligt att entydigt definiera. I sin bok Gränstrafik intresserar sig Arne Melberg särskilt för den kameleontlika essän.
När skönlitterärt författarskap under 1800-talet blev ett yrke var det viktigt att tydligt visa vilka produkter konsumenterna erbjöds. Liksom slaktaren sålde kotletter och kalops skulle bokhandlaren ha entydiga varor. Så cementerades genrerna – lyrik, dramatik, epik, där den sistnämnda inkluderade den av alla älskade saftiga skinkan, den episka realismen. Tidigare, när författandet var mera av en kotteriverksamhet, var gränserna flytande och till exempel memoarer och humaniora räknades självklart som litteratur.
Ändå upphörde ju inte skrivandet mellan genrerna. I sin lilla men uppslagsrika och tankedigra essäsamling Gränsgångare berättar Arne Melberg, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Oslo universitet, att han mitt i sin forskarbana på 1990-talet plötsligt slogs av hur begränsade de akademiska läslistorna var. Genom att följa de knäsatta genregränserna missade de en stor del av den vildvuxna prosalitteraturen: reseskildringar, essäer, självbiografier och alla möjliga blandformer. Genom att ersätta det hävdvunna epikbegreppet (idag nästan synonymt med romaner) med det mer amorfa ’prosa’ drog han in alla dessa förbisedda former och har själv senare gett ut böcker om flera av dem. Gränsgångare är ett slags eftertanke till dem vilket bidrar till bokens känsla av täthet.
En särskild förkärlek har Melberg för essän, kanske för svårigheterna att definiera den. Essäistens första bud är, säger han, att fortsätta skriva: ”keep writing”. Det andra att inte sträva efter fullständighet utan låta den personliga inriktningen styra. Essäns amorfa natur gör att den lätt sammansmälter med andra genrer, och Gränstrafik handlar mycket om hur den tar sig över gränsen mot romanen, reseskildringen och självbiografin och befruktar dem. Det är ju också ett faktum att under romanens modernistiska blomstringstid på 1900-talet i Europa var det inte skinkrealismen som gick i täten utan författare som Proust, Musil och Thomas Mann som oförskräckt blandade genrer.
Inledningsvis visar Melberg hur Marcel Proust lyckades integrerar essän i sin roman medan Virginia Woolf trots ihärdiga försök misslyckades och blev tvungen att hålla isär genrerna. Han tar upp KarlOve Knausgårds osannolika konststycke att göra publiksuccé med Min kamp, en essäroman skriven för att i en tid förgiftad av berättelser (enligt Knausgårds mening) göra slut på fiktionen och bereda plats för essän. Melberg skriver också om W.G. Sebald och Ryszard Kapuscinski som med diametralt olika utgångspunkter låter dokumentarism och skönlitteratur mötas, om Kerstin Ekmans naturböcker som vandringens litteratur, och om schweizaren Nicholas Bouviers hos oss helt okända reseberättelser. I ett annat slag av gränsöverskridande reflekterar han utgående från Susan Sontag om översättningars karaktär och hur de kan både visa det främmande och släta ut det.
I den avslutande essän reflekterar Melberg kring den litterära offentlighetens förvandlingar och nätets möjligheter att träda till som forum när de stora förlagen blivit underhållningskolportörer och det litterära samtalet ”inte längre [handlar] om litterära verk utan om personligheter, inte minst om att lansera kritikerns och krönikörens egen personlighet.” Förutom allt det negativa nätkulturen fört med sig – Melberg nämner ”dess destruktiva inflytande på koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och social kompetens” – vill han fästa uppmärksamheten vid det positiva. Ur den här bokens perspektiv är det att ”mycket av det som skrivs på nätet är ett slags embryonal essäistik.” Nätet erbjuder nya möjligheter till gränsöverskridande, till exempel genom att låta andra konstarter samspela med skriften. Det har gått nästan femhundra år sen Michel Montaigne skapade den kameleontiska essägenren och det är kanske förhastat att avskriva den bara för att vi än en gång upplever dramatiska förändringar i litteraturens villkor.
Nämn ordet oligark, och de flesta associerar till de skrupellösa ryska affärsmän som på 1990-talet roffade åt sig gigantiska egendomar och satte käppar i hjulet för den postsovjetiska demokratiutvecklingen.
I dag är den associationen vilseledande. Mycket hellre borde tanken söka sig till Silicon Valley och de teknikmiljardärer som sannerligen kommit att bilda en oligarki – en global oligarki, märk väl. Vi talar om personer som Google-grundarna Sergey Brin och Larry Page, Facebooks omslagspojke Mark Zuckerberg, Paypals Peter Thiel, Teslachefen Elon Musk, Amazonägaren Jeff Bezos, med flera. Samtliga enormt inflytelserika genom kapital, nätverk, medier, lobbyorganisationer och juristarméer.
På många sätt påminner det globala 2020-talet också om Ryssland i början av 1990-talet. I både fallen har oligarkerna i hög grad kunnat tvinga den politiska makten att respektera deras maktambitioner. I båda fallen omges oligarkerna också av ett glittrande, men bedrägligt dis.
I Ryssland på 1990-talet tänkte sig en del att oligarksamhället var en kaotisk, men oundviklig och i grund och botten sund fas då den fallerade planekonomin skulle transformeras till en dynamisk marknadsekonomi.
I själv verket fanns inget nytt under solen. De ryska oligarkerna sysslade med samma storskaliga utplundring som såväl kommunister som tsarer ägnat sig åt.
I 2020-talets globaliserade värld tänker man sig ofta att techbolagen och deras frontfigurer går i bräschen för en helt ny, digitaliserad ekonomi, bortom industrisamhället och dess löpande band och styvbenta institutioner.
I själva verket finns inget nytt under solen. Motståndet mot arbetares rätt att organisera sig har anor till antiken, liksom strävan att övervaka. Industrisamhällets mekanismer har inte monterats ner, utan tvärtom utvidgats i till exempel Amazons lager där arbetares rörelser registreras minutiöst i rationalitetens namn. ”Henry Fords produktionssätt utsträckt till varucirkulationen, Charlie Chaplins moderna tider i digitalt gränssnitt”, som Mikael Nyberg träffande uttryckte det i Aftonbladet den 1 september.
Amazon är på tapeten just nu, eftersom företaget håller på att etablera sig i Europa. I Svenskfinland för till exempel både Schildts & Söderströms och Förlaget M diskussioner med e-handelsjätten (därtill nödda och tvungna, enligt förlagscheferna – och man får tro dem). Men också bolag som Facebook, Google och Tesla har på goda grunder fått kritik för sina ibland hänsynslösa sätt att exploatera anställda, användare och andra företag.
Det hindrar förstås inte att de produkter eller tjänster de här företagen erbjuder kan vara till hjälp i vår vardag, men det är ändå frapperande hur bolagens företrädare sällan ställs till svars för den värld de i allra högsta grad har byggt. Desto oftare idealiseras de som någon slags universalorakel som ”förstår framtiden” eller framställs som superhjälteentreprenörer och tillåts posera i TED-talks och okritiska intervjuer.
Man får väl vara glad för att en del av dem insett allvaret i klimatförändringen, men överlag är deras idéer om världen ofta påfallande grunda: ofta pubertala eller rentav inskränkta. Vi andra, inte minst vi journalister, behöver förstå att det faktum att någon är smart – att hen har goda, innovativa eller skrupellösa affärsidéer – inte borgar för förmåga till visionärt tänkande om moral, politik, samhälle eller framtid.
Som Merete Mazzarella skrev i en kolumn i HBL den 11 juni handlar oligarkernas ideal, motton och målsättningar ofta om saker som att ”röra sig snabbt och krossa saker”, att ”uppnå odödlighet” och om att ersätta demokratin med teknokrati.
Det faktum att Elon Musk ”vill dö på Mars” säger mig att hans narcissism är långt större än hans klimatengagemang. Att han ibland, med undertoner av beundran, kallas för ”excentrisk” övergår mitt förstånd. För det finns absolut inget originellt här. Musk när samma pojkrumsdrömmar som tusentals andra som förläst sig på Isaac Asimov. Det som skiljer honom från andra är enbart att han är världens fjärde rikaste person och således har vissa möjligheter att leva ut sin omnipotens.
Förresten är Musks rymdfixering inte ens unik i den exklusiva klubben för världens fyra män som är goda för över hundra miljarder dollar. När Jeff Bezos inte ägnar sig åt skatteflykt och arbetarförtryck, har också han ett eget rymdbolag att pyssla med.
Rymdintresset är de facto betecknande för den hysteriska framstegsoptimism som är den främsta gemensamma nämnaren för oligarkerna och kulten kring dem. Den stjärnögda barnatron på att naturvetenskapen och ingenjörerna kommer att frälsa världen.
Inför den kan det vara frestande att sjunka ner i en djup teknik- och framtidspessimism. Det får man ändå akta sig för, för självklart har tekniken också förenklat och förbättrat våra liv på oerhört många områden: vi kan dra verklig nytta av allt från smittspårningsappar till miljövänligare bilar. (Inte ska man heller per se döma ut rymdforskning).
Däremot behöver vi alla se att tekniken sällan är neutral i sin tillämpning: tvärtom är den oftast allt annat, ett maktmedel, ett övervakningsmedel, en gigantisk palett konsumtionsmöjligheter varav många har gjort världen sämre. Teknologin har potential att befria oss, men ser man sig omkring är det uppenbart att den alltför ofta nyttjas för att förslava oss.
Därför behöver vi begrunda möjligheten att oligarkerna och deras pojkrumsdrömmar om odödlighet, Marsresor och andra fantastiska framsteg kommit att fungera som en sorts kittlande verklighetsflykt från en värld där teknologin och kapitalismen samverkar på så mycket mer sinistra sätt.
I denna konkreta samtid – som framtiden skall födas ur – råder det i och för sig ingen brist på djärva, inspirerande och frihetliga visioner. Vi behöver bara rikta blicken åt ett annat håll. Sex timmars arbetsdag. Eller bättre förhållanden för alla världens lagerarbetare.
Men inför dessa visioner står oligarkerna och deras fanboys stumma och tysta, om de inte stretar emot och – helt plötsligt – börjar tala med bakåtsträvarens röst om allt som inte är möjligt. Då ljuger oligarken förstås, men hans lögn avslöjar honom och vi andra kan se att oligarkerna inte vill förnya världen, utan bevara den.
Unga Teatern är Finlands äldsta barn- och ungdomsteater. Jubileumsåret firar man med en återgång till naturen och rötterna.
– Det är ganska unikt att en barnteater fyller sextio i Finland. Det känns högtidligt och värt att fira, säger Anki Hellberg-Sågfors, administrativ ledare för Unga Teatern.
Det var 1960 som Skolteatern, förlagan till ”Ungis”, grundades. Då var det fråga om en ambulerande teater utan fast ensemble. Skådespelaren Nils Brandt var den första teaterchefen. 1984 flyttade man in i den gamla gården Lillklobb i Esbo, och på nittiotalet började man också spela på Dianascenen i Helsingfors. I dag hyr Unga Teatern in sig på Viirus på Busholmen under spelperioder, men spelar också i skolor och på dagis.
– Vi satsar igen på att nå ut via turnerande pjäser, precis som i början av teaterns historia. Vi vill nå ut till barn i hela landet för det är alla barns rätt. Det är på de vuxnas ansvar att barn får tillgång till högklassig konst.
Teater på teckenspråk
Jubileumsåret firas med en ny historik sammanställd av Anki HellbergSågfors, hennes föregångare, Vibeke Löfgrén och teaterchefen Paul Olin. Också när Unga Teatern fyllde femtio gavs en historik ut, men i årets jubileumsskrift ville man sammanfatta de tio år som gått sedan föregående publikation.
Under den här perioden har diskussionen på teatern alltmer kretsat kring frågor om tillgänglighet.
– Det handlar om tillgänglighet både fysiskt och socialt. Vem syns på scenen, vem representeras, vem anställs?
För tillfället går ensemblen en grundkurs i finlandssvenskt teckenspråk då det är scenspråket i en av höstens premiärer, turnéföreställningen Prinsessan som inte kunde tala.
– Vi vill göra Unga Teatern till allas teater, säger Anki Hellberg-Sågfors. Det susar i säven i regi av Paul Olin har också premiär i höst och spelas både på svenska och på finska. Jubileumspjäsen Spöket på Lillklobb skulle ursprungligen visas i våras men på grund av coronapandemin flyttades den fram med ett år. En stor del av föreställningen går av stapeln utomhus i Lillklobbs trädgård, vilket också är ett uttryck för teaterns linje. Naturen och Lillklobb som plats har blivit viktiga delar av verksamheten. Sedan fyra år tillbaka har Joshua Finch bedrivit hållbar odling, så kallad permakultur, på Lillklobbs ägor.
Permakulturens tre huvudprinciper har också blivit Unga Teaterns ledord.
– Ta hand om jorden, ta hand om människorna och fördela resurserna lika, sammanfattar Anki HellbergSågfors.