Det är möjligt att förebygga arbetsrelaterad psykisk ohälsa

ARBETSUTMATTNING I artikeln ”Bok om utmattning öppnar personliga historier” (HBL 25.8) presenteras den nyutgivna boken Työuupumuskirja samtidigt som problematiken kring arbetsrelaterad utmattning lyfts kort. Boken Työuupumuskirja är viktig och i sig värdefull. Men att arbetsnarkomani i artikeln lyfts fram utan att vidare resonemang kring övriga orsakande faktorer förs, framstår förlegat samtidigt som det ger en snäv bild av själva fenomenet utmattning likväl som av dess omfattning.

Sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa är i dag den största enskilda orsaken till alla nya sjukskrivningar i många europeiska länder. Den största ökningen har skett i sjukfrånvaro på grund av anpassningsstörningar samt reaktioner på svår stress. Detta är inget nytt fenomen och beror inte heller på arbetsnarkomani. Redan 2009 uppskattade den Europeiska kommissionen att 50–60 procent av de förlorade arbetsdagarna inom unionen hade en koppling till arbetsrelaterad stress. I detta sammanhang sorterar utmattning under det vidare begreppet, psykisk ohälsa. Arbetsrelaterad psykisk ohälsa avgränsar begreppet till de delar den är orsakad av eller påverkar arbetet.

Att arbetsrelaterad psykisk ohälsa uppstår i en dynamik mellan individ, arbete och miljö är välbefäst inom forskning. Ogynnsamma anställningsförhållanden, likväl som en komplex vardag och stressfaktorer utanför arbetet, bidrar till uppkomsten av arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Vi vet också att arbetsrelaterad psykisk ohälsa inte enbart är möjlig att behandla utan även möjlig att förebygga. Trots detta ökar sjukskrivningstalen. Samtidigt fokuserar stödåtgärder och interventioner vid utmattning på diagnos samt riktar sig till att minska symtom och öka individens resiliens. Ansvaret för uppkomst och behandling av utmattning läggs på individen.

Ansvaret att erbjuda hållbara och hälsosamma anställningsförhållanden ligger hos arbetsgivarna. Ansvaret att erbjuda evidensbaserade, arbetsplatsnära stödåtgärder ligger hos vården. För tillfället saknas möjligheten att få stöd i en stressig livssituation, ett arbetsmiljöproblem eller med obalanserade arbetsuppgifter innan tillståndet eskalerat till ett medicinskt problem.

Det är ett strukturellt problem att individen bär ansvaret över att ha blivit utmattad och blir tvungen att bära ansvaret över återhämtningen efter utmattning. Det är en oförmåga att i tid omsätta kunskap i handling att vi fokuserar på felsökning i ett sent skede då vi har alla förutsättningar att i rätt tid rikta uppmärksamheten på rättsökning, att öka styrkor och resurser för att brygga över problemen innan problem uppstår.

Framför allt måste fokus i debatten om utmattning lyftas från individen till att omfatta kontexten, vardagens komplexitet och arbetsmiljön. Utmattade personer skall inte behöva få ytterligare diagnoser med individfokus eller stämplas som arbetsnarkomaner!