Nu börjar den ekonomiska balansgången
”Att stödja en ekonomi i fritt fall är relativt sett lätt jämfört med den balansgång som nu finns framför oss.”
Under de senaste veckorna har diskussionen on den ekonomiska situationen tagit nya former. Efter en sommar då man bara befarade det värsta har nu statistik börjat flyta in. Denna statistik pekar på att Finland inte slogs lika hårt som många andra under årets första halva. Konsumtionen har återhämtat sig, resebegränsningarna har till och med främjat många orter i Finland och bnp-tillväxten sjönk mycket mindre än i många andra länder.
Men tyvärr är det här inte hela bilden. Antalet permitterade har fallit från 180 000 till 65 000. Nu ser vi i stället arbetslösheten stiga och sysselsättningen sjunka. Just nu finns det nästan 50 000 fler arbetslösa än för ett år sedan och sysselsättningsgradens trend har sjunkit under 72 procent Rapporter om stora uppsägningar når oss varje dag.
Permitteringssystemet har fördröjt och förhoppningsvis tagit udden av de hårda arbetsmarknadseffekterna, liksom lönestöd och kurzarbeit gjort i många andra europeiska länder. Men nu börjar stödåtgärderna sina och den krassa vardagen väntar på många arbetsplatser. För trots att vi igen går på restaurang och klipper oss hos frisören och har shoppat loss under semestern ser det mörkt ut för många företag, speciellt inom industrin, liksom även för många aktörer inom kulturfältet.
Många finska företag är beroende av den globala konjunkturen och företagens investeringsvilja globalt, och denna är fortfarande mycket svag. En annan sak som gör att den exporterande industrin är ännu mera utsatt är förstås det som redan blivit något av ett klassikertema, det vill säga konkurrenskraften, eller bristen på denna. Vårens löneförhandlingsrunda ansågs allmänt vara måttlig, men coronakrisen ändrar fundamentalt denna bild. I många länder finns det klausuler som möjliggör att man gör ändringar i redan gjorda avtal, eller så är det som i Sverige där man på grund av corona sköt upp förhandlingarna till hösten. Ingen vill ha ett andra konkurrenskraftsavtal, men senast nu tror jag alla vaknat till att det behövs permanenta strukturer som garanterar den exporterande sektorns konkurrenskraft, i stället för en massa plågsamma konkurrenskraftsavtal.
Så efter enorma chocker från något så extraordinärt som en pandemi är vi tillbaka i ett ännu sämre läge än före krisen. Konkurrenskraften urholkas, exportutsikterna är bleka, de offentliga finanserna är på en ohållbar bana och den arbetsföra befolkningen fortsätter att krympa. Men i all denna dysterhet fortsätter vi att förhålla oss rätt så positivt till det hela. Hushållen ser positivt på sina egna ekonomiska utsikter och jag skulle gissa att vi även nästa år kommer att rankas högt i internationella jämförelser om livskvalitet.
Att stöda en ekonomi i fritt fall är relativt sett lätt jämfört med den balansgång som nu finns framför oss. Motsättningarna har redan byggts upp och debatten är hätsk, trots att målsättningarna i mångt och mycket är desamma; ett ekonomiskt stabilt och välmående Finland där både företagen och arbetstagarna trivs. Ett Finland där vi även framöver vill skaffa barn, där det är gott att åldras och där vi hjälper de som halkat att resa sig igen.