Förnämlig festival i Lovisa trots nedskärningar

Societetshuset i Lovisa återuppstod som en av landets förnämligaste kammarmusiksalar under Sibeliusdagarna.

Sibeliusdagarna i Lovisa.

Konsert i Societetshuset 4.9. Anna-Liisa Bezrodny, Jan Söderblom, violin, Atte Kilpeläinen, altviolin, Jan-Erik Gustafsson, cello, Valeria Resjan, piano, Ocarinakören under Mia Makaroff. Sibelius, Vaughan Williams, Brahms.

Historiens vingslag gjorde sig gällande med en avsevärd pregnans vid Sibeliusdagarnas

konsert i Societetshuset i Lovisa i fredags. För första gången sedan tidigt åttiotal ordnades en offentlig konsert i Finlands äldsta bevarade trähus i sitt slag (1863) och som genom ett trollslag återuppstod en av vårt lands förnämligaste kammarmusiksalar.

Festsalen är inte bara visuellt tilltalande utan även akustiskt förstklassig, med en värme och rymd kring klangkroppen som inte hör till vanligheterna. Så ljöd exempelvis Brahms pianokvintett med en osedvanlig klanglig must och märgfullhet och Valeria Resjans kraftfullt och ömsint excellerade pianostämma

var i optimal balans med de extrovert formulerade stråkarna.

Fräsch barnkörstolkning

Vad är väl ett lämpligare stycke att återinviga den anrika salen med än Sibelius Trädsvit – den med Granen, ni vet – och Resjan lockade fram en mängd läckra valörer ur flygeln. Ralph Vaughan Williams elegiska Romans för altviolin och piano var åter ett tacksamt tillfälle för Helsingfors stadsorkesters soloaltist Atte Kilpeläinen att demonstrera sin osedvanligt vackra ton.

En ypperlig idé var även att, inom ramen för det etablerade samarbetet mellan Sibeliusdagarna och Borgånejdens musikinstitut, ge barn- och ungdomskören Ocarina möjligheten att uppträda för första gången på ett halvt år. Under Mia Makaroffs inspirerande

ledning bjöd man på fräscha folkliga tongångar från bland annat Finland, Afrika och USA och vokalstämmorna svävade skönt mot de vackra takmålningarna.

Befängd kulturpolitik

Lovisa har, liksom så många orter i vårt land, kniven på den ekonomiska strupen och som en dellösning har man stannat för det sämsta möjliga alternativet, att låta osthyveln gå i kulturanslagen. Den internationella gästateljén tvingas stänga, stadens anrika musikkapell läggs ned och som sista spik i kistan skär man drastiskt ned på understödet till Sibeliusdagarna.

Att småstaden, som så gärna vill profilera sig som en kulturell storstad, hugger av den kulturgren man inte utan en viss möda under decennier odlat fram är inte bara kortsiktigt utan rent ut sagt befängt. De i sig marginella besparingarna kan på lång sikt visa sig nog så kostsamma och det indragna stödet till Sibeliusdagarna ter sig därtill smått absurt i en stad som annars med sådan förtjusning solar sig i glansen av sin mest berömda invånare genom tiderna.

Vill man se något positivt i eländet behöver tilltaget inte nödvändigtvis innebära en definitiv dödsstöt för festivalen. Om man lyckas vaska fram en ny extern finansieringsmodell kan det även betyda en, i bästa fall, konstruktiv nystart för evenemanget. Allt hänger i sista hand naturligtvis på den politiska viljan.