Vitvalen är mycket sällskaplig – men inte så familjekär som man trott
I 20 års tid följde forskarna mängder av vitvalar i Arktis. Nu kan de presentera helt nya – och överraskande – fynd om hur djurens relationer ser ut. Viktiga kunskaper för att kunna rädda djuren i den föränderliga miljön, enligt forskarna.
– Det här är väldigt sociala och fascinerande djur, som är fulla av överraskningar. Vid första anblick ser de nästan serietidningsaktiga ut, liksom söta och kramgoa, säger Greg O’Corry-Crowe, professor vid Harbor Branch Oceanographic Institute vid Florida Atlantic University.
Men när man djupdyker i deras liv och leverne visar det sig vara spektakulära djur, som är ytterst anpassningsbara.
På frågan om hur det är att studera vitvalen svarar Greg O’Corry-Crowe att det krävs ett stort mått av uthållighet och tålamod. Och det kan man verkligen säga att han och hans forskarkollegor haft, då de under 20 års tid långsamt men systematiskt byggt upp en kunskapsbank med data om vitvalarna.
Planen var att undersöka om det finns vissa mönster i hur vitvalarna grupperar sig, och i vilken utsträckning detta bygger på släktskap. Tidigare har man trott att vitvalarna likt späckhuggare bildar nätverk runt honor, och att grupperna nästan uteslutande består av individer från samma moderslinje.
– Men hos vitvalarna var det inte alls detta som pågick, säger Greg O’Corry-Crowe.
Stora flockar
Studien, som presenteras i tidskriften Scientific Reports, genomfördes vid tio olika platser i Arktis runt Alaska, Kanada, Ryssland och vid Svalbard. Forskarna utförde dels observationer av vitvalar i områdena, dels undersökningar av deras mitokondrie-dna, vilket ärvs från modern.
Utifrån observationerna kunde forskarna kategorisera vitvalarnas sätt att socialisera. Grupper med över 50 individer definierades som en flock. Dessa kunde dels bestå bara av vuxna individer, dels vara åldersmässigt blandade. Riktigt stora flockar kunde bestå av över 2 000 vitvalar. Grupper med färre än 50 djur definierades som sociala konstellationer. Även dessa visade sig kunna delas in i olika undergrupper, exempelvis en typ där ett vuxet djur och en kalv bildade par eller en där flera vuxna med kalvar ingick. Det fanns också renodlade ungdomsgrupper, grupper med bara vuxna och grupper med mixade åldrar.
– Vi såg samma fenomen på många olika platser. Så det måste vara ett mönster, att de bildar vissa typer av grupper, säger O’Corry-Crowe.
Forskarna tog också prover på vitvalar, exempelvis i samband med att man satte märkningsutrustning på tillfälligt infångade individer. De tog också vävnadsprover på distans – med hjälp av en harpun skjuter man en speciell provtagningspil med ett flöte mot valen, och får på så sätt loss en liten hudbit. Resultaten från de genetiska undersökningarna visade att tidigare teorier om släktskap inom grupperna inte stämde.
– Visst finns det individer som är släkt med varandra i de här grupperna, och några som är släkt på mödernet. Men det finns också de som är släkt på fädernet, eller som inte är släkt över huvud taget, säger O’Corry-Crowe.
Forskarna liknar det vid hur vi människor bildar långvariga relationer och samarbetar med både släkt, vänner och bekanta.
– Vitvalarna tenderar att stanna i en och samma grupp. Men vem du interagerar med inom gruppen är ganska varierande, det är inte alltid med individer som tillhör familjen, säger Greg O’Corry-Crowe.
Risker finns
Enligt honom är kunskapen om hur vitvalarnas samhällen uppstår och fungerar viktig för att också kunna förstå hur de anpassar sig till nya förhållanden. Det finns nämligen en oro kring vitvalarna, säger han. Deras benägenhet att år efter år, generation efter generation, återvända till samma platser kan innebära att de exponeras för risker, i och med att Arktis förändras av issmältningen.
– De kanske inte ändrar sitt beteende tillräckligt snabbt, vilket kan bli ett problem om de återkommer till platser där livsmiljön inte är densamma som tidigare, säger Greg O’Corry-Crowe.