Kär i Göteborg
Lydia Sandgren ville skriva en roman om vänskap, kärlek, familjeband och Göteborg. Dessutom ville hon utforska gåtan med en mamma som överger man och barn. Resultatet blev Samlade verk och ett entusiastiskt mottagande.
– Jag ville förmedla en speciell atmosfär, säger Lydia Sandgren, apropå debutromanen Samlade verk. Vänskap, kärlek och familjeband är teman i den hyllade berättelsen.
Martin Berg och Gustav Becker möts första dagen på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg och blir oskiljaktiga. Året är 1980. Martin drömmer om att bli författare, Gustav vill bli konstnär, men bara den ena av dem – Gustav – når sitt mål. Martin lyckas aldrig skriva sin roman och landar som förläggare.
Så småningom utökas Martins och Gustavs duo till en trio. Martin möter den intelligenta och avvaktande Cecilia. De gifter sig och får två barn men en dag lämnar Cecilia hemmet, mannen och barnen. Femton år senare börjar hennes dotter Rakel leta efter henne.
Lydia Sandgrens debutroman Samlade verk har av hänförda kritiker beskrivits som en generationsroman för 2020-talet, lite som Klas Östergrens roman Gentlemen, som utkom 1980, var på sin tid.
På tal om Östergren blir Lydia Sandgren, som jag pratar med på telefon, ivrig. Hon har nyss intervjuat Östergren, i höst aktuell med romanen Renegater och säger att hon, som så många andra slukade Gentlemen.
– Den romanen har verkat i mig och nu fortsätter Klas Östergren på samma spår.
– Det är så mycket som drar åt det enkla och sammanfattliga i dag. Skönlitteraturen ska vara en motsats till det.
Litteratur som upptäcktsfärd
Mysteriet med en mor som överger sina barn är ett av huvudspåren i Samlade verk. Lydia Sandgren visste från allra första början att hon ville utforska omständigheterna kring försvinnandet.
– I början trodde jag att svaret på att Cecilia lämnar familjen inte skulle vara särskilt fruktbart. Men när jag började se på det med Martins och Rakels ögon lossnade det.
– Att skriva skönlitteratur är en upptäcktsfärd. En av skönlitteraturens uppgifter är att erbjuda gåtor och mysterier utan att presentera enkla svar.
Spänningen mellan de olika tidsfälten är ett annat huvudtema. Romanen växlar mellan dåtid och nutid – Martin och Gustav förvandlas från lössläppta ynglingar till mindre ystra medelålders män. Gustav gör kanonsuccé som konstnär medan Martin stretar på med ett förlag som ständigt är nedläggningshotat och med att vara ensamförälder åt två barn.
– För mig var det självklart att romanen delvis skulle utspela sig i en förgången tid. Jag är besatt av det förflutna, säger Sandgren.
Lydia Sandgren var inte född när romanen inleds och har inga minnen av 1980-talet. Ändå dröjde det innan hon insåg att hon måste researcha.
– Jag var aningslös och övermodig. Men när jag förstod att jag måste ta reda på vad man pratade om på fester 1984, vad man pluggade 1982, hur man tog studenten och hur en sökande man lappade ihop sin iden
titet på 1980-talet satte jag fart.
– Mina föräldrar blev föremål för en spärreld av frågor, mina kolleger och min ex-pojkväns föräldrar likaså. Jag läste tidningar, tidskrifter, telefonkataloger, såg filmer och tv-serier, lyssnade på Ulf Lundell. Han finns inte med i boken men han var megastor under 1980-talet.
Vad förknippar du med 1980-talet?
– Jag tänker på 1980-talets illusionslöshet och cynism som grogrund för något annat. Mordet på Olof Palme och kärnkraftshaveriet i Tjernobyl blev en slutpunkt för decenniet.
Göteborgskänsla
Stockholm har odödliggjorts litterärt av namn som Per Anders Fogelström, Liza Marklund, Stieg Larsson och många fler. Göteborg har inte förunnats lika storslagna skildringar. Men i Samlade verk rör vi oss nästan enbart i Göteborg, framför allt i Haga och Majorna.
Göteborg är nästan en av huvudpersonerna och Lydia Sandgren säger att hon ville göra samma för Göteborg som Hjalmar Söderberg gjorde för Stockholm.
– Jag ville skapa en speciell atmosfär.
Själv beskriver Lydia Sandgren sig som en kvartersmänniska som trivs i närheten av sitt hem.
– Jag frekventerar gärna krogar och kaféer i mina kvarter kring Vasastaden, Järntorget och Linnéplatsen.
Höstens svenska kulturdebatt har utgått från de hänförda recensionerna av Samlade verk i våras. Men Åsa Beckman, biträdande kulturchef i Dagens Nyheter, bröt mönstret när hon i en kolumn förklarade att recensenterna hade fel och att Samlade verk inte alls var så bra som de ansåg. Beckman fick mothugg av bland annat regissören Suzanne Osten och debatten drog i gång.
Lydia Sandgren säger att debatten är en ny och ovan upplevelse för henne.
– För mig som författare är det bäst att ta ett steg tillbaka och låta litteraturkritikerna sköta debatterandet.
För mig var det självklart att romanen delvis skulle utspela sig i en förgången tid. Jag är besatt av det förflutna.
Lydia Sandgren