Hur hitta motivation i ingenting?
SKOLA I tolv år har vi suttit vid en skolbänk. Flera timmar varje dag. Vecka ut, vecka in. Ända sedan vi var sju år och satte foten in på den första lektionen i vårt liv har vi väntat på den dagen man får skrika sig hes på flaket medan man lyssnar på dunka-dunka och kastar godis, och samtidigt känner den ljuva känslan av att vara i mål.
År 2020 har utan tvekan varit ett krävande år för alla. Trots att vi är väldigt tacksamma över hur Finland har kontrollerat läget med covid19-pandemin tror vi inte att någon abiturient, eller någon av de nyblivna studenterna har tyckt att det varit lätt att ta sig igenom studierna. Detta dels på grund av den bristfälliga distansundervisningen där många lärare inte orkat satsa tillräckligt, dels även på grund av det faktum att vi fått det som vi jobbat för ända sedan lågstadiet bortslitet rakt framför våra ögon.
Den nya vardagen är fylld av ångest och präglas av en ovisshet för vad som kommer att ske näst. Just nu lever vi i en situation där vi ifrågasätter ifall det ens är värt att studera till studentexamen, eftersom rädslan att den ställs in är så stor. Skolan må ha vidtagit åtgärder för att detta inte ska ske, men det innebär ju inte att tanken på ett inställt abiår försvinner. Kommer vi att få ha penkis? Kommer
vi ens få sätta mössan på huvudet?
Att sitta hemma dag ut och dag in är inte bara tråkigt och enformigt, utan det har även påverkat våra studier på ett sätt som vi inte någonsin märkt förut. Att hitta motivation till att stiga upp ur sängen, sätta sig framför en skärm och studera är nästan omöjligt då man inte ens vet vad det är man studerar för.
Tanken att inte bli belönade för det hårda arbetet vi gjort, och fortfarande gör varje dag, är för jävlig.
Vi hoppas att skolorna och regeringen verkligen skulle göra sitt bästa för samhällets ungdomar, så att vi skulle få en chans att uppleva det som vi kämpat för hela vår skoltid. För tanken om att inte bli belönade för det hårda arbetet vi gjort, och fortfarande gör varje dag, är för jävlig.