RSO:s säsongsöppning blev ingen fullträff
En Bachpastisch med lite för många ingredienser och Brittens sångcykel på otydlig engelska drog ner på betyget för Fiona Chow.
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Hannu Lintu, dirigent, Tuomas Katajala, tenor, Lotta Emanuelsson, konferencier. Bach, EsaPekka Salonen, Britten, Stravinsky. Musikhuset 4.9.
Efter en tung och annorlunda vår och sommar fick Radions symfoniorkester äntligen spela i Musikhusets konsertsal inför en ivrig och uppmärksam publik. Hannu Lintu firade tillfället genom att inleda kvällen med några ord om de speciella omständigheterna och hur man plötsligt blev tvungen att ändra höstens programval med större betoning på kammarmusik.
Esa-Pekka Salonen skrev Fog för Walt Disney-konsertsalens arkitekt Frank O. Gehrys 90-årsdag och för att fira deras vänskap. FOG är egentligen arkitektens initialer som han använde då han signerade sina verk. Verket utgår från preludiet till Bachs tredje violinpartita (BWV 2006), som under konserten spelades genast i början i sin helhet av stämledaren i andra violinen Hannu Vasara från baksidan av salen. För mig blev Vasaras tolkning en aning för mekanisk trots att barockfraseringen fanns. Orkestern övergick smidigt till Salonens stycke utan paus.
Att basera ett modernt stycke på Bach är egentligen ingenting nytt under solen, men samtidigt fanns en stor potential som kompositören inte utnyttjade. Salonens verk hade för många ingredienser för min smak. I början blev det både ostinato och minimalism, och mitt i allt kom filmmusiken då jag tyvärr tappade fokus. De afrikanskinspirerade slagverkrytmerna piggade upp stämningen en aning.
Kvällens huvudrätt blev Benjamin Brittens Nocturne op. 60 från 1958 till texter av Storbritanniens mest uppskattade poeter som Shelley, Tennyson, Wordsworth, Keats och Shakespeare. I den nattliga bilden betraktar kompositören drömmens olika betydelser. De olika soloinstrumenten ger varje sång en egen klangfärg medan ett vaggande stråkmotiv binder ihop verket.
Katajala sjöng tidvis innerligt, men tyvärr hade jag svårt att ta emot hans tolkning av sångcykeln eftersom jag knappt fattade någonting av hans engelska oavsett hur mycket jag försökte. När själva texterna är otrolig fina, som i John Keats tankfulla Sleep and Poetry om soluppgången, vill en engelskspråkig som jag få uppleva varje ord tillsammans med solisten. Att det mesta lät grötigt hjälpte mig inte alls att komma in i Brittens drömvärld.
Pulcinella en räddare
RSO:s glättiga och roliga Pulcinellasvit räddade konserten för mig. Sviten sammanställdes av Stravinsky 1922 när världen återhämtade sig från både första världskriget och spanska sjukan och kompositören tvingades använda en mindre orkester (detta låter väl bekant i dag!). De åtta scenerna utforskar de olika gestalterna i commedia dell’arte och RSO:s solister fick verkligen dansa med varandra och publiken. Pulcinella är ett utmärkt exempel på nyklassicism och när uvertyren börjar i rokoko känns det som om man blickar bakåt i tiden. Speciellt oboesolisten Jorma Valjakkas melankoliska serenad i andra satsen påminde om en Händelaria. Tarantellan blev både spännande och eldig lutandes mot det moderna. I den avslutande menuetten fick blåsinstrumenten visa prov på sin förmåga till lyriskt spel innan stråkarna och flöjterna stämde in.
Eftersom publikantalet begränsades till 400 (en fjärdedel av det normala) och konserten direktsändes, hade kvällen en konferencier som presenterade de olika verken och gjorde artistintervjuer. Detta ledde till 90 minuter utan paus i salen, vilket vanligtvis hade varit helt acceptabelt. För en som hade läst programbladet ganska noggrant redan innan började kvällen ändå kännas en aning långtråkig.