RSO:s sä­songs­öpp­ning blev ing­en full­träff

En Bach­pa­stisch med li­te för många in­gre­di­en­ser och Brit­tens sång­cy­kel på otyd­lig eng­els­ka drog ner på be­ty­get för Fio­na Chow.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - FIO­NA CHOW

KLASSISKT

Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter

Han­nu Lin­tu, di­ri­gent, Tu­o­mas Ka­ta­ja­la, te­nor, Lot­ta Ema­nu­els­son, kon­fe­ren­ci­er. Bach, EsaPek­ka Sa­lo­nen, Brit­ten, Stra­vin­sky. Mu­sik­hu­set 4.9.

Ef­ter en tung och an­norlun­da vår och som­mar fick Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter änt­li­gen spe­la i Mu­sik­hu­sets kon­sert­sal in­för en iv­rig och upp­märk­sam publik. Han­nu Lin­tu fi­ra­de till­fäl­let ge­nom att in­le­da kväl­len med någ­ra ord om de spe­ci­el­la om­stän­dig­he­ter­na och hur man plöts­ligt blev tvung­en att änd­ra hös­tens pro­gram­val med stör­re be­to­ning på kam­mar­mu­sik.

Esa-Pek­ka Sa­lo­nen skrev Fog för Walt Dis­ney-kon­sert­sa­lens ar­ki­tekt Frank O. Ge­hrys 90-års­dag och för att fi­ra de­ras vän­skap. FOG är egent­li­gen ar­ki­tek­tens ini­ti­a­ler som han an­vän­de då han sig­ne­ra­de si­na verk. Ver­ket ut­går från pre­lu­di­et till Bachs tred­je vi­o­lin­par­ti­ta (BWV 2006), som un­der kon­ser­ten spe­la­des ge­nast i bör­jan i sin hel­het av stäm­le­da­ren i and­ra vi­o­li­nen Han­nu Va­sa­ra från bak­si­dan av sa­len. För mig blev Va­sa­ras tolk­ning en aning för me­ka­nisk trots att ba­rock­fra­se­ring­en fanns. Or­kes­tern över­gick smi­digt till Sa­lo­nens styc­ke ut­an pa­us.

Att ba­se­ra ett mo­dernt styc­ke på Bach är egent­li­gen ingen­ting nytt un­der so­len, men sam­ti­digt fanns en stor po­ten­ti­al som kom­po­si­tö­ren in­te ut­nytt­ja­de. Sa­lo­nens verk ha­de för många in­gre­di­en­ser för min smak. I bör­jan blev det bå­de osti­na­to och mi­ni­ma­lism, och mitt i allt kom film­mu­si­ken då jag ty­värr tap­pa­de fo­kus. De af­ri­kan­skin­spi­re­ra­de slag­verkryt­mer­na pig­ga­de upp stäm­ning­en en aning.

Kväl­lens hu­vud­rätt blev Ben­ja­min Brit­tens Noctur­ne op. 60 från 1958 till tex­ter av Stor­bri­tan­ni­ens mest upp­skat­ta­de po­e­ter som Shel­ley, Ten­ny­son, Wordsworth, Ke­ats och Sha­kespe­a­re. I den natt­li­ga bil­den be­trak­tar kom­po­si­tö­ren dröm­mens oli­ka be­ty­del­ser. De oli­ka so­lo­in­stru­men­ten ger var­je sång en egen klang­färg me­dan ett vag­gan­de stråk­mo­tiv bin­der ihop ver­ket.

Ka­ta­ja­la sjöng tid­vis in­ner­ligt, men ty­värr ha­de jag svårt att ta emot hans tolk­ning av sång­cy­keln ef­tersom jag knappt fat­ta­de någon­ting av hans eng­els­ka oav­sett hur myc­ket jag för­sök­te. När själ­va tex­ter­na är otro­lig fi­na, som i John Ke­ats tank­ful­la Sleep and Po­etry om sol­upp­gång­en, vill en eng­elsk­språ­kig som jag få upp­le­va var­je ord till­sam­mans med so­lis­ten. Att det mesta lät grö­tigt hjälp­te mig in­te alls att kom­ma in i Brit­tens dröm­värld.

Pul­ci­nel­la en räd­da­re

RSO:s glät­ti­ga och ro­li­ga Pul­ci­nel­las­vit räd­da­de kon­ser­ten för mig. Svi­ten sam­man­ställ­des av Stra­vin­sky 1922 när värl­den åter­häm­ta­de sig från bå­de förs­ta världs­kri­get och spans­ka sju­kan och kom­po­si­tö­ren tving­a­des an­vän­da en mind­re or­kes­ter (det­ta lå­ter väl be­kant i dag!). De åt­ta sce­ner­na ut­fors­kar de oli­ka ge­stal­ter­na i com­me­dia dell’ar­te och RSO:s so­lis­ter fick verk­li­gen dan­sa med varand­ra och publi­ken. Pul­ci­nel­la är ett ut­märkt ex­em­pel på ny­klas­si­cism och när uver­ty­ren bör­jar i ro­ko­ko känns det som om man blic­kar bak­åt i ti­den. Spe­ci­ellt obo­e­so­lis­ten Jor­ma Valjak­kas me­lan­ko­lis­ka se­re­nad i and­ra sat­sen påmin­de om en Hän­de­la­ria. Ta­ran­tel­lan blev bå­de spän­nan­de och el­dig lu­tan­des mot det mo­der­na. I den av­slu­tan­de me­nu­et­ten fick blås­in­stru­men­ten vi­sa prov på sin för­må­ga till ly­riskt spel in­nan strå­kar­na och flöj­ter­na stäm­de in.

Ef­tersom pub­li­kan­ta­let be­grän­sa­des till 400 (en fjär­de­del av det nor­ma­la) och kon­ser­ten di­rekt­sän­des, ha­de kväl­len en kon­fe­ren­ci­er som pre­sen­te­ra­de de oli­ka ver­ken och gjor­de ar­tistin­ter­vju­er. Det­ta led­de till 90 mi­nu­ter ut­an pa­us i sa­len, vilket van­ligt­vis ha­de va­rit helt ac­cep­ta­belt. För en som ha­de läst pro­gram­bla­det gans­ka nog­grant re­dan in­nan bör­ja­de kväl­len än­då kän­nas en aning långtrå­kig.

FO­TO: FIO­NA CHOW

Stra­vin­skys Pul­ci­nel­las­vit blev höjd­punk­ten un­der en an­nars nå­got långran­dig kon­sert.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.