Sämre möjligheter än tidigare att nå upp till pappersindustrins resultatkrav

PAPPERSINDUSTRIN Bestörtningen är stor på många håll då bolaget UPM Kymmene meddelar att det finns planer på att stänga pappersfabriken i Kaipola. I värsta fall blir 450 arbetstagare utan arbete. En mycket dålig nyhet i en situation då vi definitivt inte behöver några sådana. Dessvärre blir det här nog inte den sista dåliga nyheten.

Den påföljande diskussionen har blivit ställvis hätsk, vilket är förståeligt. Kan ett bolag göra så här, finns det inga lagar som stoppar det?

Jag vill betrakta fallet närmast från företagsekonomisk synvinkel eftersom den har blivit bristfälligt behandlad.

Ett aktiebolag är till för att generera vinst åt sina ägare. Det gör man genom att erbjuda sina kunder en produkt, i detta fall tidningspapper, som motsvarar kvalitets- och prisförväntningarna. Om dessa inte uppfylls blir det inga affärer och ingen vinst.

Nu har vi en situation där efterfrågan på tidningspapper kontinuerligt sjunker på grund av digitaliseringen och coronapandemin har gett en ytterligare minskning. Läget har förvärrats dramatiskt under detta år. Det här är roten till det onda som leder fram till frågan hur företaget skall anpassa sin tillverkningskapacitet till efterfrågan. Man kan inte driva en pappersfabrik och lägga hela produktionen i lager i väntan på bättre tider, som uppenbarligen inte kommer.

Kan man slå någon konkurrent genom att sänka priset (kanske, men det kostar mycket)? Kan man tillverka en annan produkt med det befintliga maskineriet (kan ta över ett år att bygga om)? Kan man stoppa produktionen för någon månad (permittering, möjlig, men dyr) eller är man tvungen att definitivt stänga en produktionsenhet?

Nu har bolaget kommit fram till att de andra alternativen inte är gångbara, alltså hotar en stängning. Då återstår frågan vilken enhet man skall stänga. Då är det logiska att man jämför alla produktionsenheter och väljer att stänga den som ger minst bidrag till bolagets resultat. Den valda enheten är inte nödvändigtvis olönsam för sig, men i helhetslösningen är det stängningen av den som är det bästa alternativet i en svår situation. Man måste speciellt kunna utvärdera den framtida konkurrenskraften. Det här kan bara företagsledningen bedöma, vi utomstående har inte tillgång till alla fakta.

Hur har vi hamnat här? Vi har mycket skogar, vi har kunnig personal och vi har tidsenlig teknologi. Lönekostnaderna uppgår enligt resultaträkningen till 14 procent av alla kostnader. Det verkar relativt litet, men vi får inte glömma att de andra posterna också innehåller andra bolags löner. Träet skall avverkas och transporteras till fabriken, pappersmaskinen har tillverkats, fabriksbyggnaden har byggts och det färdiga pappret transporteras till kunden, allt detta innehåller också löner. Enligt en kalkyl som jag fått kan de totala lönerna stiga till 40 procent av kostnaderna, fast de inte syns i pappersbolagets egen resultaträkning.

Bolaget har indikerat att de finska pappersarbetarnas löner är 30 procent högre än i Tyskland. Det räcker till för att kraftigt minska enhetens ekonomiska bidrag. Det är onödigt att nu söka skyldiga, men det är ett faktum att pappersindustrin före eurotiden rätt så sorglöst kunde ge efter för fackets lönekrav, för att sedan genomdriva en devalvering för att rätta till kostnadsläget. Den metoden är inte längre tillgänglig. Följaktligen har en fabrik i Finland nu sämre möjligheter än tidigare att nå upp till bolagets resultatkrav.

Finlands Banks färska analys av hur kostnadsläget kommer att utvecklas under 2020– 2021 är dyster. Finland toppar den kommande lönekostnadsökningen med 5 procent, medan till exempel Tyskland ligger på 2,6 procent. Nu är goda råd dyra. Arbetsmarknadsparterna och regeringen bör leverera något snabbt i sin budgetmangling. Företagen kommer självklart också att vidta åtgärder.

Vilket ansvar kan vi lägga på ett aktiebolag? Vinstkravet är primärt. Lagar och avtal bestämmer hur personalen skall behandlas och hur miljön skall skyddas. Varje land bestämmer hur beskattningen berör bolaget. Ett gott bolag deltar aktivt i att hjälpa den uppsagda personalen till rimliga lösningar, nya jobb, omskolning, sociala stödformer. Men en skyldighet att bestående sysselsätta personalen ingår inte i listan.

Ett par år innan George Orwell författade den odödliga klassikern 1984 (1948) skrev han den minst lika tänkvärda essän Politics and the English Language. Orwell beklagade sig över ett politiskt språkbruk avsett ”att göra lögner sanna och mord respektabla”. Likaså förgrumlade och kamouflerade språket sanningen inför den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskap 70 år senare. Tyvärr gick det inte att rösta ”Remaybe”.

Nattsvart humor muntrar upp en cyniker. Jag bläddrar i brexitforskaren Timothy Olivers Brexicon och i The Story of Brexit av Jason Hazeley och Joel Morris. Spoiler alert: det finns inga lyckliga slut. Brextremisterna har övertaget: många vill kapa av alla band till kontinenten, oavsett konsekvenserna. Har man tröttnat på bremayhemlögnerna som Sun, Daily Mail och Daily Express har matat britterna med i årtionden bör man anlita en brexorcist för att driva ut den onda anden. Den brittiska regeringens så kallade förhandlingstaktik kan sammanfattas som ”Schrödinger’s Brexit”: man vill ha full suveränitet – och samtidigt behålla alla ekonomiska, praktiska och juridiska privilegier som ett EU-medlemskap medför. Storbritannien befinner sig i ”deep Brexsh*t”.

Lenin lär ha kallat godtrogna idealister som omedvetet löper andras ärenden för ”nyttiga idioter”. Pandemier till trots präglas vår värld fortfarande av öppen geopolitisk rivalitet, med USA och Kina i spetsen och Ryssland som ofrivillig bänkvärmare.

I skuggan av coronapandemin har förhandlingarna mellan London och Bryssel malt på, även om sumpade deadliner och taktiska återvändsgränder inte har passerat nyhetströskeln. Storbritannien lämnar som känt EU:s inre marknad och tullunion vid årsskiftet. Nu skruvar London återigen upp retoriken med nya ultimatum. Senast den 15 oktober vill Storbritannien ha ett frihandelsavtal med Bryssel, annars hotar de snåriga och utdragna förhandlingarna stupa.

London vill sätta sina egna regler och ha sista ordet ifall av eventuella konflikter, men samtidigt förbli en integrerad del av EU:s inre marknad. ”No deal” vore bättre än ett avtal där britterna inte tillåts plocka russinen ur kakan, låter premiärminister Boris Johnson förstå, samtidigt som regeringen förbereder ny lagstiftning för att runda den befintliga brexitöverenskommelsen med EU. En springande punkt är återigen gränsen mellan Nordirland och Irland – som om den frågan inte redan slukat tillräckligt med politisk energi. Likaså råder en envis dragkamp kring frågor som statsstöd och fiske.

Britterna har hela tiden flörtat med en hård skilsmässa i förhållande till EU, en desperat förhandlingstaktik. Visst vore det enkelt att storma ut och inför hemmapubliken skylla misslyckandet på en grundmurad mental nidbild: suspekta byråkrater i ”Bryssel”. Nu framstår det brittiska beteendet som alltmer irrationellt, speciellt mot bakgrund av den ekonomiska kollaps som covid-19 har medfört.

I EU har man antagligen insett att brexitomröstningen och dess efterspel handlar om känslor och det förflutna, inte om ekonomi, marknader eller framtidsbygge. Britterna saknar helt enkelt imperietiden, en anglosaxisk identitet där man själv sitter på tronen. Till denna nostalgiska fantasivärld hör USA, Australien, Kanada och Nya Zeeland.

EU:s inre marknad är och förblir dess allra främsta trumfkort. Anden går inte tillbaka i flaskan, det går inte att särskilja personer, varor, tjänster och kapital, vad britterna än önskar intala sig själva i sin postimperiella baksmälla. I ett de facto fiske-, regel- och standardkrig mellan London och kontinenten finns enbart förlorare. Eller tja – Putin, Trump och Xi lär jubla i högan sky.

Vad ska filmen om brexit heta? Leave and Let Die, You Only Brexit Twice, Brexit is Forever, Brexit Another Day, Brexit Is Not Enough – eller From Brexit with Love?

”Britterna saknar helt enkelt imperietiden, en anglosaxisk identitet där man själv sitter på tronen.”