Hufvudstadsbladet

Mitt i all osäkerhet behöver vi riktningen framåt

- FRITJOF SAHLSTRöM är dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsst­udier vid Åbo Akademi.

Förra veckan var jag på konsert i Pernå kyrka. Andra halvan av programmet bestod av Vivaldis Fyra årstider, med Anna-Liisa Bezrodny och Jan Söderblom som solister. De delade på årstiderna, med Anna-Liisa på våren och hösten och Janne på sommaren och vintern.

Söderblom spelade sommaren som sig själv. Som en medelålder­s man, som går omkring i byn när den sista sommarfest han någonsin får vara på är på väg att ta slut, och eftersom det aldrig kommer att bli sommar igen spelar han varje ton som om det skulle vara sista gången. Det var alldeles lyckligt fint att få höra ett sådant extremt fokus.

Jag har fått följa med mina nu snart vuxna barn på deras vägar genom musiken och idrotten. På en mästarkurs­lektion i violin försökte Albert och hans lärare Cecilia Zilliacus hitta en väg framåt genom en svårare sektion. ”Spela den lätta tonen innan det blir svårt extra noga, i stället för att tänka på det som är framför, för man måste veta var man är innan man kan ta sig vidare”, sade hon. Jag tänkte då och tänker fortfarand­e emellanåt att i all sin enkelhet var det väldigt smart sagt. Å ena sidan.

Å andra sidan: titta inte på hindret, titta dit du är på väg, har olika tränare sagt åt dottern Anni på hopplektio­nerna. Och kappseglin­gsjollen går inte fort förrän blicken lyfter ur båten och fokus flyttar från det lilla läget nu till den större situation som kommer om en stund.

Efter ett halvår av konserttys­tnad är det lätt att bli mer berörd än annars när gemensam tystnad övergår i musik. På samma sätt som konserten i Pernå fick Vivaldis så kallat sönderspel­ade Fyra årstider att leva insåg jag där i kyrkbänken att jag inte förstått vad Karin Boye menade när hon i dikten I rörelse, som delar närheten till kliché med Vivaldis årstider, skrev att ”den mätta dagen, den är aldrig störst”. Jan Söderbloms mätta ton var stor, men när Bezrodny spelade hörde jag också vikten av att röra sig framåt, även när det betyder att man går vidare när man skulle vilja stanna.

Jag har ett tag hållit på med ett skrivproje­kt om de fyra år som vi i familjen levde med min fru Leenas cancer. När jag försöker berätta om vårt liv framstår det bitvis som väldigt mycket i rörelse och ganska lite som att det visste var det var. Nya ställen, händelser, jobb, skärgårdar, hus, konserter, tävlingar, träningar, flyttar och behandling­ar. Allt rullas upp och rullas bort för att ge plats för nästa. Var det att leva med siktet mot framtiden, eller var det att förneka allvaret i läget? Vi försökte leva i rörelse, med allt det framtidsho­pp det ger, men var vi tillräckli­gt med, när allt hände?

Coronapand­emin har gjort det svårare att veta var vi är och vart vi är på väg, som samhälle och individer. Nu är en tid som ber om generosite­t. En tid som frestar att skjuta upp framtiden, för att den är så oförutsägb­ar, för att det är så svårt, för att den blir sämre än den borde. En tid som inbjuder till att minnas hur det var då, när allt var som vanligt, när vi ännu kunde vara tillsamman­s, när vi kunde stå nära varandra, och prata.

Och ja, vi kan och skall unna oss att stanna upp. Men jag tror att vi också behöver riktningen framåt, med all dess osäkerhet. Det finns en glädje i rörelsen, även om dess förutsättn­ing ibland är en närvaro som inte räcker till mer än att låta foten landa på stenen, och sedan lyfta igen, på väg till nästa.

”Coronapand­emin har gjort det svårare att veta var vi är och vart vi är på väg, som samhälle och individer”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland