Scenversionen av Allt om min mamma är en blek kopia av originalet
Nationalteaterns Allt om min mamma återger noggrant de flesta scener i filmen, men saknar det viktiga, känslan.
TEATER Kaikki äidistäni (Allt om min mamma)
Text: Pedro Almodóvar. Dramatisering: Samuel Adamson. Övers. till finskan: Reita Lounatvuori. Regi: Anne Rautiainen. Scenografi: Kati Lukka. Ljud: Esa Mattila. Video: Pyry Hyttinen. På scenen: Tuomas Nilsson, Annika Poijärvi, Anna Airola, Katariina Kaitue, Janne Reinikainen, Aksa Korttila, Pirjo Luoma-aho, Petri Liski, Kristiina Halttu och Karim Rapatti. Premiär på Nationalteatern 16.9.
Styrkan i Pedro Almodóvars filmer är bilderna, stämningarna, skådespelare som är större än livet och en såpighet som i den spanske regissörens händer blir camp. Det är inte meningen att vi ska ta hans dramaspäckade intriger på fullaste allvar.
När regissören Anne Rautiainen gör en seriös, intrigdriven version av Allt om min mamma på Nationalteaterns scen uppstår därför problem. Det är inte handlingen som är det intressanta i filmen, och när den påtvingas huvudrollen blir resultatet tragglig såpopera vars poäng är svår att se.
Avsaknaden av humor är en annan brist. Visst, Samuel Adamsons engelska manus blottar försök att locka fram skratt genom kvicka repliker, men humorn är simpel och påklistrad och framstår som ett nervöst försök att förvandla Almodóvars egensinniga universum till normal dramakomedi.
Scenversionen av Allt om min mamma återger noggrant de flesta scener i filmen, men saknar det viktiga, känslan.
Omdebatterad roll
Annika Poijärvi är mamman Manuela som förlorar sin älskade son Esteban (Tuomas Nilsson) i en trafikolycka och som åker till Barcelona för att söka upp pojkens pappa Lola. Lola (Karim Rapatti) är hennes exmake vars bröstoperation hon kunde acceptera, men vars otrohet till sist blev för mycket.
I Barcelona finner Manuela inte Lola, däremot den stora teaterstjärnan Huma Rojo (Katariina Kaitue), som indirekt bär ansvar för sonens död.
Här finns också Agrado, Janne Reinikainens omdebatterade roll som i filmen är en prostituerad transkvinna och på scenen en transvestit. Reinikainen i röd peruk och Chaneldräkt har närvaro och karisma, och i föreställningen sägs det explicit att han är transvestit.
Men ändå känns rollen som en nödlösning. Grundproblemet består. Transpersoner ses sällan (eller aldrig) på de stora scenerna, deras berättelser hörs sällan och när en transroll väl dyker upp kidnappas den av cis-majoriteten.
Egen vision saknas
Men ett annat problem är att Anne Rautiainen inte lyckas skapa ett självständigt verk, en egen vision, bara en blekare scenkopia av originalet.
Visst artikuleras tankar om våra olika roller i livet och i samhället i föreställningens många påoch avklädningsscener, men det känns inte särskilt originellt. Katariina Kaitue har lyskraft i rollen som divan Huma, men i övrigt förblir skådespeleriet rätt tamt. Det starkaste språket i föreställningen talar Pyry Hyttinens videodesign som lyckas trolla fram både storstad och gotiska klostervalv på den återhållsamt inredda scenen.