Juha Hurme blandar högt och lågt i Harhamas färd från svart-vitt till blå-rött
Juha Hurme har dramatiserat Irmari Rantamalas bok Harhama. Kolossen blir en pärla i dramaturgens och regissörens nävar, där alla skådespelare i ensemblen rullar i egna fållor.
TEATER
Irmari Rantamala: Harhama.
Dramatisering och regi: Juha Hurme. Musik: Petra Poutanen. Koreografi: Saara Hurme. Scenografi och ljusplanering: Raisa Kilpeläinen. Dräktplanering: Reija Laine. Ljudplanering: Gregory Maisse. På scenen: Tomi Alatalo, Antti Laukkarinen, Cécile Orblin, Roosa Söderholm, Enni Ojutkangas, Eetu Känkänen. Premiär på Esbo stadsteater 16.9.
Mannen Harhama (harha=hallucination) är en lång, mager man med lite för trånga och illasittande kläder. I pjäsen med samma namn försöker han med klent resultat – det förstår man redan i början – orientera sig i världen bland familj, grannar, gudar och djävlar, socialister och många fler – galleriet har både bredd och djup. Publiken färdas upp och ner, och får både skratta och våndas. Juha Hurme regisserar oss lika väl som skådespelarna. Harhama är ett alter ego till Irmari Rantamala (som är en pseudonym för Algot Untola) och han påminner också om Juha Hurmes andra, tidigare gestalter.
I Harhama finns många koordinater som stämmer in på Untolas biografi. Untola spelade med många pseudonymer, Maiju Lassila är den mest kända, och med sin författarpersona.
De skådespelare som gör alla de här både höga och låga rollerna är många och de glider liksom omärkligt över från det ena till det andra. Vi har Tomi Alatalo i titelrollen, till en början lite stel men så småningom entusiastisk och till slut en sorgsen skepnad som rensar ogräs på sitt barns grav, övergiven av både Gud och människorna.
Lika lätt som det är att känna med Harhama är det att tjusas av hans hustru (är de ens gifta, frågas det i pjäsen), den på många sätt driftiga och vackra Esempio. Cécile Orblin som spelar Esempio och många andra roller är ett blickfång med sin starka dans och hur hon länsar Harhamas plånbok. Man förstår Harhamas förtvivlan, hon har en vilja av stål.
”Perkele” (Roosa Söderholm) hamnar lite i skymundan, det kan motiveras av att hen ju inte är en reellt existerande person.
Flugor som kliar
Upplägget med de många personerna och varelserna kunde bli rörigt, men man dras med av ett skickligt skådespelararbete och en regi där de andliga våndorna får styrfart av sin reella karaktär – både det faktum att känslor är verkliga och att här finns personer som är existerande och utför verkliga, handfasta handlingar.
Arketyper som ”Magistern” (Enni Ojutkangas) och ”Konstnären” (Antti Laukkarinen, som har många andra bärande roller, bland annat Pappan) diskuterar livets förtretligheter: flugor som kliar på flinten. Munkar lägger undan fiskafänget i sina höga huvudbonader – högt blandas med friskt mod med lågt.
Hurme drar en fin dramatisk livsbåge från första scenens svartvita stelhet till en djupnande färgskala. Harhama färdas i Untolas livsväg både geografiskt och politiskt. Untola sköts under oklara omständigheter på en avrättningsplats i Sandhamn efter de rödas nederlag år 1918.
Esbo stadsteaters Harhama kan ses som en ideologisk uppföljning av Lehman-trilogia som fortfarande spelas.