Livet som snabbtåg till helvetet
Charlie Kaufmans senaste film som går direkt upp på strömningstjänsten Netflix handlar om tidens gång, hur tid känns inifrån ett mänskligt medvetande. Samtidigt går den också att se som en metafor för människolivets obönhörliga ensamhet.
THRILLER
I’m thinking of ending things
Netflix Manus & regi: Charlie Kaufman. I rollerna: Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Collette, David Thewlis. 134 min. F13
”De flesta människor är andra människor. Deras tankar är någon annans åsikter. Deras liv är efterapning. Deras passioner är citat.”
Ett relativt färskt par är på väg i en bil för att besöka hans föräldrar. Det börjar snöa. Den rödlockiga kvinnan Lucy (Jessie Buckley) är från första början på sin vakt och tänker att hon borde göra slut. Mannen Jake (Jesse Plemons) är biffig, hygglig, ängslig, ”söt på sitt fumliga sätt”, och vill presentera henne för föräldrarna som bor ute på landsbygden. Körningen tar evigheter, de diskuterar (intelligent!) allt mellan himmel och jord, allt från att de gillar bilresor som ”en påminnelse om att världen är större än insidan av ditt huvud” till att recitera dikten Bonedog om hur fasansfullt det är att återvända hem och att även falska, usla filmidéer är farliga eftersom de ersätter riktiga idéer i din hjärna.
Ingen skriver dialog som Charlie Kaufman. Och ingen bygger lika skickligt upp små hot: mannen kallar kvinnan vid fel namn eller verkar svara på hennes tankar. I minimala ögonblick förändras omgivningen drastiskt, människor försvinner eller åldras eller blir groteska.
Omöjligt leva i nuet
De kommer fram till farmen. Snöstormen rasar. Jake visar henne runt på gården: flottiga får och historier om maskinfekterade grisar. Men mötet med föräldrarna (Toni Collette som är med i allt och David Thewlis från Anomalisa) blir än mer skrämmande. Här krockar de underliga traditioner och bisarra skämt som alla familjer har med olika tidsplan, åldrande och demenssjukdom, undertryckta aggressioner och pinsamt nakna önskningar om välvilja och harmoni. Stämningen är så kompakt obekväm att man kunde skära i den med kniv. Här bultar en ådra av familjeskräckfilm, som påminner om Bong Joon-hos Parasite och Jordan Peeles Us. Det är lika överraskande som skickligt berättat.
Liksom Christopher Nolans Tenet handlar Charlie Kaufmans film om tidens gång. Men där Nolan tänker på tiden som en filmkamera – ordet mekanisk som många kritiker använt är fullkomligt berättigat – vill Kaufman fundera på hur tid känns inifrån ett mänskligt medvetande. Som den unga kvinnan uttrycker det: ”Människor tycker om att tänka på sig själva som punkter som rör sig genom tid, men jag tror det är motsatsen. Vi är stillastående och tiden drar igenom oss. Blåser som en kall vind, stjäl vår värme.” För oss är framtiden och det förflutna ständigt närvarande. Andra djur lever i nuet, människor kan inte det. Så de uppfann hoppet.
Besatt auteur
Minst lika mycket som Tenet är I’m thinking of ending things en auteurfilm av en person som fått odla sina besattheter. Alla Kaufmans tidigare filmer (bland annat I huvudet på John Malkovich, Eternal sunshine of the spotless mind, Adaptation, Synecdoche, New York, Anomalisa) handlar om att befinna sig inne i en persons medvetande – låst i sitt eget eller på besök i någon annans. Det gör även denna film, baserad på en roman av Iain Reid. Den frågar sånt som: hur vet vi att andra personer existerar? Går det att komma nära en annan människa? Är tankar närmare sanningen och verkligheten än handlingar och ord, är tankar de facto det enda som inte kan fejkas?
Att tänka originellt och djärvt och kunna gestalta det på film är en sällsynthet. Men finns det inte också något pubertalt, både rörande och irriterande, i att insistera på sitt unika klarsynta jag som underförstått aldrig är en av dem som härmar andra? Varför är det så farligt om människor är som andra människor?
Incelfilm om kvinnlig bekräftelse
I’m thinking of ending things kan på sitt sätt kallas en incelfilm eftersom den också handlar om en mans enorma behov av att bli sedd och godkänd av en kvinna, och om att välja en kvinna vars godkännande är godtagbart i hans ögon, eftersom hon är tillräckligt smart. Med idogt arbete vill han kontrollera världen och henne och när det inte lyckas får han utbrott – först små, sedan allt större. Filmen har också setts som en metafor för människolivets obönhörliga ensamhet.
Slutet har givetvis en twist, inte oväntad men oväntat rörande. Kaufmans verkliga briljans består inte av tankelekar utan av hur åskådaren genomströmmas av sorg, ömhet, vemod, övergivenhet, skönhet. För dessa luggslitna människor, så precist observerade, och för våra löjligt korta liv. Men slutet blir också utdraget och eftergivet – som vanligt vet Kaufman inte hur han ska komma ut ur filmen, ut ur detta medvetande.
P.S. Det är en film där filmkritikern Pauline Kaels bok For keeps skymtar i pojkrummet och det citeras frikostigt ur hennes recensioner (apropå att människors passioner är citat). Det köper jag. Däremot undrar jag varför denna film inte var med på Venedigs filmfestival eller i Toronto. Filmen verkar gjord för biografen, inte för en strömningstjänst – fast fördelen är förstås att man kan spola tillbaka citaten. D.S.