Dickens med drag av Monty Python
Armando Iannuccis David Copperfield är med sina frenetiska klipp och fantastiska utsvävningar inget traditionellt kostymdrama. Helheten blir ändå ansträngd med skämt som inte hinner landa och en handling som smulas sönder.
DRAMA/KOMEDI David Copperfields äventyr och iakttagelser
Regi: Armando Iannucci. Manus: Simon Blackwell och Armando Iannucci. Foto: Zac Nicholson. I rollerna: Dev Patel, Tilda Swinton, Peter Capaldi, Hugh Laurie. 119 min. F12
Med filmer och tv-serier som The Death of Stalin respektive The thick of it och Veep på sin cv är Armando Iannucci inte den första man kommer att tänka på som regissör till David Copperfield, denna socialt bevandrade 1800-talsskröna.
Å andra sidan är det ju fråga om ett verk signerat av Charles Dickens, en skriftställare lika brittisk som fotboll, en kväll på puben och märkliga måttenheter. Så varför inte.
I titelrollen ser vi här Slumdog Millionaire-killen Dev Patel, en av många skådespelare som vänder den tidstypiska, kritvita verklighetsbilden ryggen. Han, David Copperfield, är den uppmärksammade författaren som inledningsvis går in för att träffa sina läsare. Det drar ihop sig till en litterär afton, soaré.
Men det är en inramning som fort får stryka på foten till förmån för en vildvuxen uppväxtskildring som börjar där allting började – vid födseln. Det är en episod som den vuxne David själv överblickar, vilket säger en del om de berättarmässiga rackartyg som präglar filmen.
Världens karaktärsgalleri
David Copperfield föds till en något så när välbärgad familj och mycket går hans väg under de första åren. Och trots att ingen far finns med i bilden finns det gott om trygga famnar, bland dem pigan Daisy May Cooper, en hjärtlig en.
Ett kapitel för sig är Davids faster Betsey Trotwood som gestaltas av en bindgalen Tilda Swinton, här ackompanjerad av en nästan lika kufisk Mr Dick (Hugh Laurie). Sedan vill det sig inte bättre än att Davids mor (Morfydd Clark) har den dåliga smaken att äkta skitoxen Murdstone (Darren Boyd) som ser till att unge David förvisas till
London, till en sketen flaskfabrik.
Det är så David kommer i kontakt med mister Micawber (Peter Capaldi), ännu en tomte och glad amatör, ökänd för sina usliga finanser. Nämnas kan också internatskolekollegan Uriah Heep (Ben Whishaw) – han heter faktiskt så – som inte drar sig för att göra livet surt för vår hjälte.
Ett är säkert: Armando Iannucci sparar inte direkt på krutet. Förutom att rollsättningen är föredömligt djärv och färgblind skruvas volymen i David Copperfields äventyr och iakttagelser (The Personal History of David Copperfield) även upp i övrigt.
Ingen fullträff
Det vankas mycket handkamera och modern bildestetik, för att inte tala om frenetiska klipp och fantastiska utsvävningar som gör att filmen landar på miltals avstånd från det traditionella kostymdramat.
Lägg till de många excentriska rollarbetena och man får lust att tala om en vaudevilleexercis med drag av Monty Python och Baron von Münchhausen i tolkning av Terry Gilliam.
Sorglöst och galet, visst, om än inte fullt så kvickt och roligt som man har rätt att förvänta sig med den här uppsättningen. Inte sällan får man en känsla av att den skotska regissören Iannucci tar i och berättar i ett tempo som gör att skämten inte hinner förankras, samtidigt som handlingen smulas sönder.
Och trots att filmen i termer av kostymdrama utgör en fräsch fläkt framstår helheten som ansträngd. Att bulla upp med tre stjärnor känns därför som en överdrift men att nöja sig med två är nästan ännu tokigare.
Sanningen torde ligga där kyrkan står, det vill säga mitt i byn. Attityden är det då inget fel på.