Jagad av det förflutna
Antebellum, som vill göra upp med rasismen i USA, är en symboltung konceptfilm där allt sägs flera gånger så att vi säkert ska förstå. Den utforskar viktigt territorium, men klarar inte av att förena idé med utförande.
SKRÄCK
Antebellum
Regi: Gerard Bush, Christopher Renz. Manus: Gerard Bush, Christopher Renz. Foto: Pedro Luque. I rollerna: Janelle Monáe, Eric Lange, Jena Malone, Jack Huston. 106 min. F16
”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.” Med detta William Faulkner-citat inleds skräckfilmen Antebellum. Det är ett citat som inte bara sammanfattar filmens credo utan också visar sig riktgivande för filmens oförmåga till undertext.
Här sägs allt, helst flera gånger så att vi verkligen förstår.
Men om vi börjar med credot: Antebellum är en film som vill göra upp med rasismen i USA och i den kontexten är Faulkners ord både välvalda och aktuella. Just nu präglas USA av polisvåld och efterföljande protester, till följd av den strukturella rasism som landet är byggt på. Slaveriet är visserligen avskaffat men det förflutna – segregationen och våldet – är inte förflutet, det är pågående.
Rasistiska mikroaggressioner
Janelle Monáe spelar Veronica Henley, en sociolog och författare som föreläser om rasism och assimilering i USA. Hennes uttalanden provocerar många, och som svart kvinna utsätts hon ständigt för mikroaggressioner i vardagen, allt från kommentarer om hur välartikulerad hon är till sämre service på hotell och restauranger.
Likt Jordan Peeles Get Out är Antebellum bra på att med små medel visa den skiftning i ton och bemötande som sker, som är så svår att peka på för den utsatta men som ständigt skaver.
Det är tydligt att debutanterna Gerard Bush och Christopher Renz (regi och manus) inspirerats av Peeles Get Out och Us – producenterna är dessutom desamma för samtliga tre filmer. Men där Peele på ett innovativt och verkligt imponerande sätt använt sig av skräckfilmens ramar för att utforska rasismen i USA, klarar Bush och Renz inte riktigt av att förena idé med utförande.
Psykopatisk munterhet
Utan att avslöja mer än redan gjorts i filmens trailer skiftar Antebellum mellan nutid och dåtid, titelns antebellum (före kriget) åsyftar tiden innan det amerikanska inbördeskriget, då sydstaterna präglades av slaveriet. En stor del av filmen utspelar sig på en sydstatsplantage där de tyranniska ägarna torterar, våldtar och dödar med psykopatisk munterhet. Det är explicit skräck mer än något annat, och det är ett bildspråk som känns igen från nästan alla moderna filmer om denna tid i USA:s historia.
Så vad vill Antebellum säga, förutom att det förflutna fortfarande präglar nutiden? Det är där bygget haltar. När allt ska knytas ihop visar sig Antebellum mer än något annat vara en symboltung konceptfilm främst investerad i den twist som varken känns särskilt överraskande eller givande när den väl kommer. Det är synd, för här finns potential, inte minst i Monáe som genomgående ger sitt allt men aldrig tillåts fördjupa sin karaktär bortom genrens förutbestämda oro, panik och överlevnadsinstinkt.
Ja, Antebellum utforskar viktigt territorium, men nej, den gör det inte så väl som en skulle önska.