Oppositionen ställer interpellation
De uteblivna strukturella reformerna är en nagel i ögat på oppositionen.
Hela regeringsprogrammet byggde ursprungligen på målet att höja sysselsättningen. Om den målsättningen inte längre gäller så är inte heller regeringsprogrammet i kraft. Petteri Orpo Samlingspartiets ordförande
Hela oppositionen anmälde på fredagen sitt misstroende för regeringens politik och ställer sig bakom en gemensam interpellation.
– Vi är tvungna att använda oppositionens tyngsta verktyg eftersom regeringens ekonomiska politik och sysselsättningspolitik är helt ansvarslös, säger Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo.
Oppositionspartierna betonar att regeringsprogrammet i praktiken inte längre är i kraft eftersom regeringen redan har gett avkall på sin målsättning att höja sysselsättningsgraden till 75 procent.
– Hela regeringsprogrammet byggde ursprungligen på målet att höja sysselsättningen. Om den målsättningen inte längre gäller så är inte heller regeringsprogrammet i kraft, säger Orpo.
Oppositionen anser att regeringens sysselsättande åtgärder ger jobb till högst 5 000 personer samtidigt som tiotusentals arbetstagare har permitterats och situationen på arbetsmarknaden har förvärrats under pandemin.
– Vi hade stora förväntningar på regeringens budgetförhandlingar, men resultaten blev klena. Regeringen lyckades inte fatta beslut som skulle ha stoppat skuldsättningen, förbättrat konkurrenskraften eller höjt sysselsättningen, säger Kai Mykkänen, ordförande för Samlingspartiets riksdagsgrupp.
Coronakrisen som rökridå
Enligt Mykkänen förtjänar landets arbetslösa bättre än så.
– Marin har medgett att regeringsprogrammet borde uppdateras, men att det inte är möjligt på grund av meningsskiljaktigheter inom regeringen. Det är en nedvärderande slutsats som inte hjälper dem som är arbetslösa, säger Mykkänen.
Skuldsättningen i sig är inte problemet, utan att det saknas strukturella reformer som på lång sikt kunde främja sysselsättningen och balansera den statliga ekonomin, anser oppositionen i den interpellation som har undertecknats av Samlingspartiets, Sannfinländarnas, Kristdemokraternas och Rörelse Nus riksdagsgrupper.
– Regeringen använder coronakrisen som en rökridå för att utöka de offentliga utgifterna och skuldsättningen, säger Sannfinländarnas vice ordförande Riikka Purra.
Hon får medhåll av riksdagsledamot Päivi Räsänen (KD).
– Det är förståeligt att man måste ta lån under coronakrisen, men som motvikt till skuldsättningen skulle vi ha behövt strukturella reformer för att främja sysselsättningen. Statsminister Marins skuldkvintett har samlat på sig en lånebörda som kommer att påverka de unga i framtiden, säger Räsänen.
”Sverige har bättre socialdemokrater”
Harry Harkimo, ordförande för Rörelse Nu, påpekar att budgetunderskottet är högre än 10,8 miljarder euro eftersom regeringen också har gjort sig av med statlig egendom för att lappa hålen i budgeten.
– Marin borde följa Sveriges exempel. Sverige har nämligen mycket bättre socialdemokrater än vi har i Finland. Statsminister Löfvens regering har satsat på skattelättnader som stimulerar tillväxten och skapar jobb, säger Harkimo.
Enligt Petteri Orpo saknar Marins regerings slösaktighet motstycke i den politiska närhistorien.
– Regeringen beslöt att sätta sprätt på fyra miljarder euro på två dagar under budgetförhandlingarna medan Juha Sipiläs regering sparade motsvarande belopp under hela sin regeringsperiod tack vare en stram budgetkontroll, säger Orpo.
Han hänvisar till regeringens beslut att utöka finansieringen av coronatester, liksom uppbackningen av den tredje sektorn, som förlorar inkomster på grund av att spelbolaget Veikkaus inkomster har rasat under coronakrisen.
– Regeringen borde skrinlägga stora prestigefyllda projekt. Vi har inte råd med gratis utbildning på andra stadiet just nu. Statsbudgetens hållbarhet sätts på prov senast när styrräntan höjs, säger Riikka Purra (Sannf).
Det är första gången som oppositionen lämnar in en interpellation under coronakrisen. Sannfinländarna och Samlingspartiet drog tillbaka sina interpellationer i våras med argumentet att Finland behöver konsensus och en funktionsduglig regering.