Honda elektrifierar sina bilar
När jag såg prototypen av den lilla elbilen Honda e på bilsalongen i Genève i fjol kändes bilen nästan lite väl kubistiskt futuristisk. Efter några dagar i vardagstrafik med bilen är jag på många sätt imponerad men kanske inte helt såld.
Med sina häpet bligande runda strålkastare, tvärt avhuggna framdel och mjukt fyrkantiga bakdel för Honda e tankarna till det glada 1960-talets japanska bilformgivning. Men när man stiger in i bilen är det mera 2030-talet som gäller. Hela instrumentpanelen, från dörr till dörr, är nämligen fylld av LCDskärmar ovanför en kant av träimitation. Det bästa är att designen inte känns påklistrad utan närmast harmonisk och betydligt modernare än vad man sett i andra små elbilar.
Närmast dörrarna sitter separata bildskärmar som ersätter de traditionella sidospeglarna. De tar sin bild från bakåtmonterade kameror monterade på utsidan av framdörrarna. Till en början fästs blicken automatiskt på den punkt lite högre upp på utsidan av sidofönstret där sidospeglarna vanligtvis finns men med lite tillvänjning börjar blicken träffa rätt.
En specialitet i den här bilen med modellens högsta utrustningsnivå är att backspegeln dubblerar antingen som vanlig spegel eller bildskärm som visar världen bakom bilen som på film. Ett problem med kameraskärmarna är att de gör det svårare att bedöma avståndet bakåt.
Färg i färg
När jag placerar min gråa tygryggsäck på golvet framför baksätet är det svårt att skilja den från sätenas nästan identiska tyg. Det är kanske inte en orsak till att köpa bilen men åtminstone skulle mitt mobila kontor och bilens interiör ha en enhetlig färgsättning.
I baksätet vill man inte sitta alltför länge fast det finns rum för både huvud och knän om framsätet inte är draget alltför långt bakåt. Däremot är det trångt för fötterna vilket gör livet i baksätet lite klaustrofobiskt. Fram i bilen sitter man hur bra som helst. Då bilen knappast kan tolkas som en familjebil lär ändå inte innerutrymmena vara avgörande, utan det är frågan om en utpräglad stadsbil med fokus på lätt manövrerbarhet i låga hastigheter.
Bilen svänger på en femöring och den är riktigt i sitt esse på de branta kullerstensgatorna i gamla stan i Borgå. Fjädringen fungerade bra på det ojämna underlaget och elmotorns höga vridmoment och omedelbara kraft sög utan ansträngning bilen uppför backarna. Sammantaget det känns det här som en bra bil för kuperade städer med trånga gator. En del av det trevliga körbeteendet beror på att bilen är bakhjulsdriven.
I sig beter sig bilen bra också på motorvägen men de breda lågprofilsdäcken på sjutton tums lättmetallfälgar höjer ljudnivån klart i högre hastigheter. Överlag känns bilen i alla fall ombonad och relativt tyst även om däckljuden hela tiden
Med sina häpet bligande runda strålkastare, tvärt avhuggna framdel och mjukt fyrkantiga bakdel för Honda e tankarna till det glada 1960-talets japanska bilformgivning.
är närvarande. Instegsversionen Comfort har lite högre däckprofil vilket kan minska däckbullret.
Elbilsangsten slår till
Bagageutrymmet är litet, vad annat är att vänta. Interiören är roligt annorlunda, med träliknande paneler och tryckknappar i stället för växelspak. Sätena är bulliga och kanske lite väl lösa med tanke på längre sträckor. Å andra sidan måste bilen laddas efter 100 till 200 kilometer, beroende på körhastighet, vilket innebär att man inte ens i optimala fall sitter länge i bilen.
I mitt fall körde jag från Vanda till Borgå längs Ring III och Borgå motorväg och några dagar senare tillbaka samma sträcka i omvänd ordning. Däremellan var det korta sträckor i Borgå som gällde och bilen laddades inte under tiden.
Under stadstrafikdelen minskade laddningen knappast alls vilket gjorde mig lite övermodig med tanke på returfärdens motorvägsetapp. Men när jag kom till avtaget till Ring III drabbades jag av elbilsangst – batteriets laddning hade rasat och bilen led av akut energibrist. Jag lyckades i alla fall ta mig fram till Ikea där bilen fick första hjälpen i en laddstation innan den sista etappen på vägen till importören kunde anträdas 25 minuter senare. Laddningen skedde med en effekt på 3,7 kW men med en 50 kilowatts snabbladare hade batteriet varit laddat till närmare 80 procent under samma tid.
Trots räckviddsbegränsningen känns den här lilla bilen som en av mina mera sympatiska bilbekantskaper den senaste tiden. Den är inte direkt vacker men väckte uppmärksamhet och föranledde på parkeringsplatserna många frågor av medbilister. Men framför allt var den rolig och behändig att köra. Dessutom är raden av bildskärmar imponerande och ger exempelvis en chans att se på film när bilen laddas på väg någonstans. Priset är 35 600 för utrustningsnivån Comfort och 42 000 euro för Advance, som förutom bättre utrustningsnivå också har snäppet vassare motor.