Ingen rädder för nakenhet här – eller?
Är en kroppsstrumpa en komisk effekt eller det givna sättet att uttrycka nakenhet på scenen? De tankar som monologen Alasti väcker är en viktig del av behållningen av föreställningen, enligt recensenten.
TEATER
Alasti (Naken)
Text: Asta Rentola. Registöd: Kari Rentola. Ljus- och ljudplanering, teknik: Teemu Ruokonen. På scenen: Asta Rentola. Premiär på Valtimonteatteri 16.9
”Varför känns det så annorlunda att klä av sig naken när beslutet är ens eget gentemot när någon kräver det? Slutresultatet är ju alldeles samma.” Det frågar sig den åldrande skådespelaren Aino Virta i Asta Rentolas tragikomiska monolog Alasti.
Aino har erbjudits en roll som naket lik i en ”mycket feministisk film”. Erbjudandet väcker många känslor hos henne, en stor del negativa. Skam inför den egna kroppen, men också skam för att hon känner skam, för inte ska man väl känna skam för något så naturligt som nakenhet?
Iklädd paisleymönstrad morgonrock, som förvisso ryker ganska snart, vankar hon runt i sin lägenhet och funderar på sitt och omgivningens förhållande till nakenhet, kvinnokroppen och särskilt den åldrande kvinnokroppen.
Rentola som spelar Aino är själv långt ifrån gammal, och under morgonrocken är hon iförd en sorts kroppsstrumpa i nylon, komplett med accentuerade blygdläppar, åderbråck, valkar och hängbröst. Det hela balanserar mellan att vara en komisk effekt och ett givet sätt att uttrycka nakenhet på scenen.
Pjäsen är uttryckligen en komisk föreställning om nakenhet, men kroppsstrumpan riktar kanske komiken åt fel håll och det känns en aning obekvämt efter diskussioner om vilka kroppar som representeras i konsten. Men det är ju samtidigt just det föreställningen också handlar om och kommenterar.
Relevant om nakenhet
I pjäsen får Aino höra att det faktiskt är ett feministiskt statement att visa en gammal kvinnokropp på film. Genom att tacka ja till rollen skulle Aino bli en förebild och erbjuda en möjlighet för äldre kvinnor att se sig själva representerade. Det väcker igen frågan om kroppsstrumpan – är den åldrande kvinnokroppen ens representerad här?
Rentola behärskar ändå en gammal människas kroppsspråk och tankarna om nakenhet hon tar upp är relevanta. Många av frågorna är inte heller begränsade till någon viss ålder.
Inte på bekostnad av allvaret
Rentola har komisk tajmning och skickligt minspel. Många lustigheter uppstår i interagerandet med husdjuret, en guldfisk i sin skål, samt ett krucifix (Jesu nakenhet på korset kommenteras oundvikligen). Föreställningen fungerar kanske just för att det inte är alldeles för seriöst, för att det komiska ges utrymme och inte heller är enbart kroppsfixerat.
Aino är en skruvad karaktär och Rentola tar ut svängarna, men allvaret går aldrig förlorat i det komiska. Stämningen är intim i det lilla blackbox-rummet, även fast publiken i tur och ordning blivit utplacerad av publikvärden för att säkerhetsavstånd ska garanteras.
Frågorna som tas upp i Alasti är viktiga och betydelsefulla även om det kanske inte ges några svar.
Men den tankeverksamhet som startar i alla fall hos mig upplever jag som en viktig del av föreställningens behållning. Till exempel: I frågan jag inledde med, om att klä av sig på eget initiativ kontra på någon annans befallning, är resultatet verkligen detsamma och är det ens ett relevant konstaterande? Det är känslan som är avgörande. Svaret ligger ju i att det ena är frivilligt och det andra inte, och det gör hela skillnaden.