När ord och handlingar rimmar illa
Yle jobbar för ”jämn könsfördelning i alla arbetsuppgifter” och RSO jobbar ”systematiskt” med att engagera kvinnliga dirigenter. Trots det gavs bara en konsert med kvinnlig dirigent i fjol.
I Yles verksamhetsprinciper står att bolagets viktigaste värden är jämlikhet, likabehandling och respekt för människan. Yles mål är en jämn könsfördelning i alla arbetsgemenskaper och -uppgifter.
Enligt verksamhetsprinciperna följer Yle varje månad upp hur jämnt kvinnor och män placeras i olika uppgifter. Jämställdheten följs också upp genom en årlig kartläggning av löner.
På webbplatsen berättar man om ”en mycket skev könsfördelning” bland assistenter (kvinnor 92 procent), produktionskoordinatorer (kvinnor 99 procent) och fotografer och klippare (kvinnor 16 procent).
När det gäller dirigenterna som anlitats av Radions symfoniorkester rapporteras ändå inga siffror.
Systematiskt arbete
RSO:s intendent Tuula Sarotie uppger att orkestern har jobbat systematiskt med att engagera kvinnliga dirigenter.
Hon radar upp en rad namn: Anna-Maria Helsing, Dalia Stasevska, Emilia Hoving, Han-na Chang, som hade en bokning för våren innan coronan slog till, och Karina Canellakis som legat på orkesterns önskelista länge.
För nästa vecka hade man engagerat Elim Chan, som tvingades ställa in på grund av åtstramade karantänsbestämmelser. Norska Tabita Berglund omtalas som ett fynd som omedelbart fick en ny kallelse.
– Vi har systematiskt engagerat sådana unga kvinnliga dirigenter som vi vet fungerar väl med RSO.
– Vi förhåller oss till dem på samma sätt som till lovande manliga förmågor.
Sarotie säger att det för tio år sedan fanns betydligt färre namn till buds.
– När det nu finns flera intressanta namn på marknaden, då greppar vi chansen!
Jag nämner för Sarotie att unga manliga dirigenter har uttryckt oro för att förfördelas när kvinnorna går om dem. Enligt Sarotie är detta obefogat.
– Oron är så till vida obefogad att en ung kvinnlig dirigent inte får en ny inbjudan om hon inte är bra. Om det kvinnliga könet uppfattas som någon trumf fungerar det inte mer än en gång.
Är de kvinnliga dirigenternas framtid ljus? – Utan vidare, bara vi blir kvitt pandemin. Ta Tabita Berglund, ett verkligt framtidsnamn!
– När de bästa kvinnorna engageras som chefsdirigenter ökar också konserternas antal.
Förändringen bör synas
Yles vd Merja Ylä-anttila listar för mig samma namn som Sarotie när jag ringer upp.
– Riktningen är den rätta, men det går inte över en natt.
För Ylä-anttila nämner jag att RSO under 2010-talet ordnade 18 konserter ledda av kvinnor och 506 ledda av män. Kvinnornas andel har varit 3,4 procent och under två år gavs inga konserter alls med kvinnlig ledare.
– Självfallet finns det anledning att förbättra situationen. Men situationen är densamma för ganska många orkestrar i världen.
– Jag ser att branschen har förändrats under de senaste tio åren och att man velat se en förändring. Och när branschen håller på att bli mera jämställd, bör det synas i våra val.
Er målsättning är en jämnare könsfördelning men i fjol gavs bara en av 59 konserter med kvinnlig ledare. Trenden ser inte hemskt bra ut? – Det är möjligt att det beror på ren slump hur resor och annat utfaller. Det är ett pussel hur tidtabellerna klaffar.
– Men våra verksamhetsprinciper är inte bara en deklaration utan kräver handlingar, där situationen behöver åtgärdas.
Stämmer det överens med din uppfattning att RSO jobbar systematiskt med jämställdheten? – Jag har ingen anledning att tro något annat. På bolagsnivå vill jag säga att jämställdheten beaktas rätt bra bland chefer och i ledningsgruppen. För mig personligen är jämställdheten mycket viktig, därför gäller det att lyssna också till de svaga signalerna och hålla diskussionen framme.
Har ni koll på löneskillnader bland dirigenter? – Nej.
TEATER
Tuohtumus. Tragikomedia sanojen voimasta (Upprördhet. Tragikomedi om ordens makt).
Text: Kirsi Porkka och Marina Meinander. Regi: Marina Meinander, Kirsi Porkka. Scenografi: Katri Rentto. Dräktplanering: Saija Siekkinen. Musik: Riikka Talvitie. ljudplanering: Veli-Pekka lahtela och Olli Valkola. Videoplanering: Petri Tarkiainen. På scenen: Sari Puumalainen, Anna-Maija Tuokko, lumi Aunio, Jukka-Pekka Palo, Harri Nousiainen, Pirjo Määttä m.fl. Urpremiär på Nationalteaterns scen i Vallgård 17.9.
Upplägget för Kirsi Porkkas och Marina Meinanders pjäs Tuohtumus (Upprördhet) är en familj. Två systrar Solveig (Sari Puumalainen) och Ella (Anna-Maija Tuokko) är i fyrtioårsåldern, Solveig har sadlat om och står i beråd att bli mellanchef för ett seniorboende, Ella är frilansjournalist och bor tillfälligt hos sin pappa (Jukka-Pekka Palo). Ella har en dotter (Lumio Aunio), Lilja, som tidvis levt med sin moster då hennes mamma varit på utlandskommenderingar.
När man är fyrtio brukar arbetslivet vara i fokus, så också i Tuohtumus. Solveig badar i framåtandans och strategiernas snömosaktiga vokabulär. Hon pressas från två håll, chefens prestationsförväntningar och de underordnades vanmakt och ilska. Ella ligger mest på soffan under en pläd, hon förefaller vara deprimerad och klarar inte av att hålla sina deadlines. Senare framkommer det att hon utsätts för läsares hat och hot.
Pjäsens underrubrik om ordens makt anspelar på både arbetslivets till intet förpliktande ordvrängningar och de grodor vi förser våra närmaste med: förflugna ord som avslöjar vad vi innerst inne känner.
Fräcka repliker
Det är lite intressant att familjen representeras av tre generationer där ingen har en partner, mamman är död, döttrarna lever ”ensamma” (de har ju varandra), detsamma gäller den yngsta kvinnan, Lilja.
Pappan, spelad av Jukka Pekka Palo, gör sitt bästa för att stödja och uppmuntra sina döttrar och Palos varma karisma flödar. Han lever upp på sin egen iscensatta begravning när han får höra döttrarnas tal.
Sari Puumalainen ger i ett par scener uttryck för sin upprördhet, till exempel när hon tränger sig på en sjukskriven vårdare (Pirjo Määttä) för att denna påtalar Solveigs fräcka repliker i en tidningsintervju. Vårdbolagets förman (Harri Nousiainen) skräder inte heller orden när han påtalar Solveigs illojalitet mot bolaget. Ordvalet i de här replikskiftena går verkligen utöver det vanliga i professionella sammanhang.
I en förlikningsscen för hatbrotten mot Anna-Maija Tuokkos Ella där hon är i dialog med förövaren (Pirjo Määttä) åskådliggörs offrets position och allt det som inte kan sägas högt – för att man inte vill förvärra sin utsatta situation.
Syftet med Tuohtumus, att lyfta fram mellangenerationens situation, inklämd med förväntningar från alla håll, är vällovligt och ger möjligheter till dramaturgiskt tacksamma upplägg. De olika smörgåsskikten visas och ges plats.
Porkka och Meinander driver inte sina möjligheter fullt ut (den avslutande scenen är till exempel för lång) och skådespelarna förefaller inte tro på sina roller i början av pjäsen och på premiären. Det är möjligt att det här är ett initialt dilemma som löser sig med tiden.
– Jag tycker att vi ställer till med cirkus, utbrister jag en dag i personalrummet.
Vi håller på med läsårsplanen och det vilar ett slags svårmod över hela situationen. Tiden är osäker och framtiden känns mörk. Alla gör sina uppgifter men vi skapar inte nytt. Det finns bara gamla idéer, för just nu känns de tryggast. Ingen vet hur det blir med någonting. Trots ett långt sommarlov var många trötta redan vid skolstart. Våra annars så kreativa och inspirerande planeringsmöten förvandlas till nödvändiga fåordiga arbetsmöten över nätet. Vi orkar inte planera för framtiden. Den pirrande glädje som jag brukar känna i början av varje nytt läsår infinner sig inte. Jag är frustrerad och känner mig vilsen. Vi gör ändå skolans evenemangskalender. Den består främst av trygga och säkra evenemang, inga detaljer, inga vilda planer, inga luftslott. Bara det obligatoriska som under alla omständigheter går att ordna, eller som kan ställas in om så krävs.
Stämningen känns tung. Vi sitter alla i samma båt som börjat läcka och vårt uppdrag har blivit att förbereda oss för oväder. Att snabbt reparera båten och se till att den håller även för nästa storm.
Uppfylld av denna tungsinthet utbrister jag alltså i personalrummet att vi borde ordna cirkus. Ute på gården, med elever som uppträder. Kanske ett stort tält, popcorn, musik, en clown och ballonger!
Idén är inte speciell. Alla skolor har väl någon gång ordnat cirkus. Vi med.
Men aldrig har cirkus känts viktigare än i år. Ett gemensamt mål som lyfter. En punkt som vi rör oss mot, med glädje, kreativitet och iver. Alla förberedelser, allt engagemang. Vi behöver se bortom nuet och modigt blicka framåt. Vi måste se ljuset i mörkret. Vi måste ingjuta hopp. Nu om någonsin behövs det cirkus.