Allt flera nyanser av Edith
Det finns något befriande med att läsa Edith Södergran på finska.
Varje sommar plockar jag plikttroget boken Kaikkiin neljään tuuleen från bokhyllan, en bok med Edith Södergrans aforismer översatta till finska av Hilja Mörsäri. Det finns något befriande med att läsa Södergran på finska. Översättningarna (samt det korta prosastycket ”Parantolateksti” som Södergran själv skrev på finska) ger en viss distans till den andfådda mystiken som författaren ofta omringas av.
Samma distanserande effekt har även Aino Vähäpesolas skönlitterära debut Onnenkissa som i en passage frågar om Södergrans ”känslospråk” egentligen var svenskan: hennes språkkunskaper var omfattande, hon gick i tyskspråkig skola och det kanske inte här går att fastställa ett enda känslospråk. Onnenkissa är en feministisk läsning av Södergran och saknar inte komiska inslag, som detaljerade beskrivningar av litteraturprofessorers bestörthet inför tolkningar av Södergran i ljuset av queerteori.
Vähäpesola verkar närma sig Södergran delvis från samma perspektiv som den italienska bloggaren Il canto di Calliope, som i inlägget ”Edith Södergran, vestale della poesia femminista” i fjol, skriver om hur Södergran förefaller predika en intellektuell frihet som påminner om de feministiska kamperna för jämställdhet. Vissa av hennes dikter verkar ha en feministisk prägel, som ”Vierge moderne”, anmärker bloggen.
När Södergran med dessa enkla medel för närvarande frigörs från tilldelade positioner och funktioner i kanoniserad litteraturhistoria är det lätt att åter bli nyfiken på själva litteraturen och influenserna bakom den.
Önskningarna är uppfyllda: i somras sände Svenska Yle två diskussionsprogram om Södergrans och de finlandssvenska modernisternas relation till Friedrich Nietzsches filosofi med litteraturvetarna Agneta Rahikainen och Fredrik Hertzberg. Programmen är mycket lyckade och intressanta. Minnesvärda är Rahikainens beskrivningar av det nietzscheanska livsbejakandet hos Södergran och Hertzbergs liknelse av Nietzcheläsningar som självhjälp.
Diskussionerna öppnar utan att
Onnenkissa är en feministisk läsning av Södergran och saknar inte komiska inslag, som detaljerade beskrivningar av litteraturprofessorers bestörthet inför tolkningar av Södergran i ljuset av queerteori.
tumma på temats seriositet nya dimensioner av Södergrans liv och verk i ljuset av Nietzsche. Redaktören Sebastian Bergholm förtjänar stående ovationer för arbetet. Programmen finns tillgängliga på Yle Arenan med rubriken Södergran/ Nietzsche och behovet att inte förminska sig själv.
Ett par veckor efter att Yle lagt ut diskussionerna skrev kritikern André Sagne om samma tema i den franska litteraturtidskriften La Cause Littéraire, mer specifikt om den franska Södergranutgåvan Poèmes som Sagne beskriver som en publikation av största vikt, då Södergran som innehar en central plats i de skandinaviska ländernas moderna poesi fortfarande är okänd i Frankrike. Flera av Södergrans dikter förefaller nämna och behandla nyckelkoncept hos Nietzsche och även en akut, kämpig medvetenhet om det mänskliga tillståndet. Södergran finner stöd och inspiration hos Nietzsche, noterar Sagne.
I ljuset av de nämnda texterna och programmen verkar det inte längre direkt pågå någon kamp om Edith, men nog en välkommen, lekfull och stimulerande nyansering.