Om att frigöra sig från stilidealens tvångströjor
Paavali Jumppanen verkade formligen njuta av att känna, smeka och leka sig igenom Schumanns pianokonsert. KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Solist: Paavali Jumppanen, piano. Schumann, Adams. I Musikhuset 18.9.
På grund av det logistiska läget tvingades såväl dirigenten, London Philharmonics nystöpte chefdirigent Edward Gardner, som solisten, 25-årige pianokometen Jan Lisiecki, lämna återbud till veckans RSOkonsert. Knappast torde ändå så värst många ha haft så värst mycket emot inhopparna, Esa-Pekka Salonen och Paavali Jumppanen.
Själv kom jag, återigen en gång, på mig med att förundra mig över att Jumppanen inte oftare sitter framför de bästa inhemska – och varför inte även utländska – orkestrarna. Tvivelsutan hade Lisiecki rent tekniskt musicerat på samma nivå, men nyanserings-, fraseringsoch överlag tolkningsmässigt? Tveksamt.
Det handlade alltså om alla romantiska pianokonserters moder, Schumanns härligt fräscha konsert, som för Jumppanen är ett viktigt stycke – den första större konserten han någonsin framförde offentligt. Han verkade formligen njuta av att känna, smeka och leka sig igenom den bedrägligt lättbemästrade stämman.
Jumppanen och Salonen tycktes därtill befinna sig på en tolkningsmässigt optimalt synkroniserad nivå. En ur musikalisk synpunkt positiv sak med rådande restriktioner är onekligen att det för en gångs skull är möjligt att höra Schumanns, och samtida kollegers, musik med den stråkbesättning den är tänkt för.
John Adams kan kännas som ett långsökt val som sällskap till Schumann, men egentligen är de något av samma andas barn såtillvida att bägge bröt sig ut ur de rådande konventionernas och stilidealens tvångströja. Schumann befriade sig från Beethovens slagskugga och Adams från såväl den gamla världens postserialism som den på amerikansk hemmaplan förhärskande minimalistiska överhögheten.
Skojigt nog är Adams snärtigt formulerade Kammarsymfoni ändå något av en världarnas syntes i så måtto att den syntetiserar intryck från Schönbergs första kammarsymfoni med musik från klassiska amerikanska tecknade serier. Legeringen känns onekligen, som för det mesta när det handlar om Adams, konstruktivt hopkommen.
För det mesta går det undan med besked och varje enskild musiker har ett enormt ansvar att förvalta visavi sin egen superkrävande stämma. Absolut inget problem för de 16 RSO-musikerna dock, som vant sig vid ännu mer komplicerade utmaningar. Under Salonens – som vet precis allt som finns att veta om Adams estetik – bergsäkra ledning tycktes det hela löpa som en yster lek, med samtliga deltagare hundraprocentigt involverade och engagerade.