Vårt behov av berättelser
Arbis bibliotek har öppnat för höstterminen, liksom det övriga Arbis, efter vårens nedstängning. Det var en vårtermin som i sin olikhet från tidigare vårar kanske endast går att jämföra med hur det var under krigstiden. I tidningsspalterna har det gjorts intressanta jämförelser med tiden för 80 år sedan och det är säkert inte långsökt alls trots att olika saker stod på spel då och nu.
”Undantagstiden” har varit unik: det har samlats in berättelser om perioden för eftervärlden, firats fester på nya sätt, skrivits dagbok i både text och bild och det har redan börjat utkomma skönlitteratur som påverkats av isoleringen. Vi kommer (och bör säkert) inte glömma denna tid i första taget, fastän vi gör mycket för att gå vidare och ofta omedvetet (eller medvetet) glömmer det som hände i går.
Något jag märkte i mitt arbete efter att vi stängde biblioteket var hur viktig litteraturen och läsningen är för välbefinnandet. Detta kan låta banalt, men självklarheter märks kanske först när deras existens äventyras. Att läsandet främjar mycket hos människan är långtifrån en nyhet, men i dagens snuttifierade och teknikgenomsyrade samhälle är det som om detta alltid upptäcks på nytt.
När landets alla bibliotek stängde var endast e- och ljudböckerna tillgängliga: det var en unik situation i vårt lands historia. Ifall detta skulle ha pågått länge, hade det haft förödande konsekvenser på lång sikt. Det var tur att någonting återstod, men man kan konstatera att alla inte kunde ta till sig e- och ljudböcker, det är även en generationsfråga att lära sig använda tekniska redskap. Saken blev inte bättre av att de e- och ljudböcker som fanns var på tok för fåtaliga för att de skulle ha täckt behovet.
Jag fick e-post från speciellt äldre kunder som var i behov av litteratur för att hålla modet uppe och hänvisade dem till äldre svensk skönlitteratur som finns gratis på nätet, exempelvis via den fina Litteraturbanken i Sverige.
Det är tydligt ett behov av verklighetsflykt som gör berättelserna viktiga i kristider: vare sig det är fråga om romaner, sagor eller filmer får de en annan vikt under kriser än vid normal tid. Detta är inte oväntat. Om man ytterligare vill jämföra coronavårens undantagstid med ca åttio år tillbaka utgavs det många romaner i Finland under krigsåren; papper hörde till de få varor som inte ransonerades. Många har säkert sett eller har hemma dessa pappersryggade romaner med tjockt papper, stansade med järnnitar, vars rost kanske brett ut sig på papperet.
I en värld med allt fler berättelser behövs biblioteken mer än någonsin som ordnare och förvaltare av en begriplig helhet: både under kristid och när det är ”normal tid”. Det är viktigt för den enskilda människans välbefinnande.