På Åland får 3 000 skarvar skjutas

Inte ens långa arbetsdagar räcker till. Jobbet sliter hårt på riksdagsledamöterna och det kan öka risken för yttre påverkan.

EU:s fågeldirektiv väcker både känslor och skiftande tolkningar, och därav fortsätter dragkampen kring skarven med olika utgång på olika håll. På Åland bedrivs jakten enligt landskapsregeringen för att förhindra allvarlig skada på fiske, vatten och skog. 3 000 fåglar får fällas i år.

Miljövetaren David Ståhlman säger att skarvjakten årligen engagerar allt fler.

De stiftar lagar för att bland annat arbetslivet ska vara drägligt. Men för deras egen del har utvecklingen gått i motsatt riktning, riksdagsledamöternas arbetsbörda är i dag så omfattande att det är svårt att gå i land med den. Det gör att den som inte inser att man måste pruta på något riskerar gå i väggen. Och den som prutar kanske brottas med samvetskval eller riskerar vilseledas av lobbare.

En färsk rapport om arbetet i riksdagen ger vid handen att situationen inte är bra, en fungerande demokrati förutsätter funktionsdugliga beslutsfattare.

Rapporten har skrivits av Mona Mannevuo vid Åbo universitets enhet för riksdagsforskning. Den baseras på intervjuer med 20 riksdagsledamöter, alltså 10 procent av alla i riksdagen. Hon har talat med såväl gamla och garvade som helt färska ledamöter.

Hon konstaterar att beslut fattas under hårt tryck och ibland kaosliknande omständigheter då ledamöterna inte hinner sätta sig in i frågorna tillräckligt mycket. Utöver riksdagens plenum ska riksdagsledamöterna också hinna med bland annat regelbundna utskottsmöten och gruppmöten och oregelbundna men ibland täta träffar och kontakter med väljare och intressegrupper. Tiden för att sätta sig in i omfattande ärenden kan ofta bli knapp.

Takten i dagens samhälle har skruvats upp efter hand och frågorna blir alltmer komplexa och svårare att greppa. Då är det svårt att behärska eller förstå alla detaljer som skulle krävas innan man fattar ett beslut som kan ha långtgående konsekvenser.

Mycket av det som diskuteras i riksdagen gäller dessutom hela EU eller rentav på ett globalt plan, vilket ställer ännu större krav på lagstiftaren – riksdagsledamoten.

Riksdagsledamöterna har i några decennier haft en egen riksdagsassistent till sitt förfogande. De avlastar givetvis ledamöterna, men även den arbetsbörda som är kvar kan vara oerhört krävande.

Med tanke på ledamöternas omfattande arbete kan man fråga sig om de ska ha så många andra uppdrag som de har i dag. Är det till exempel klokt att många ledamöter sitter på ledande kommunalpolitiska poster som också kräver mycket arbete och tid? Det är nyttigt att ha kontakten ner på kommunnivå, men det borde räcka med att fungera som vanlig fullmäktigeledamot i ledet.

Då de som sitter i riksdagen inte har en reell chans att sätta sig in i allt som de ska vara med och besluta om ökar partiets och riksdagsgruppens roll. Gruppdisciplin råder visserligen i de flesta ämnen, men om ledamöterna inte är tillräckligt pålästa och känner sig osäkra då gruppen internt diskuterar linjen i en fråga ökar partiets makt.

Allvarligare är det då tankesmedjor, kommunikationsbyråer och alla lobbare inser sin chans att påverka riksdagsledamöterna då de sitter med arbete upp över öronen. Det finns alltid en beställare, en uppdragsgivare och ett mål, som inte nödvändigtvis är solklart, kanske till och med döljs, för riksdagsledamoten. De här intressebevakarna och lobbyisterna har ökat kraftigt samtidigt som riksdagsledamöternas arbetsbörda har vuxit. I en sådan situation blir det lockande, bekvämt och tidsbesparande att använda sig av någons komprimerade ”information” i en komplicerad fråga.

Här föreligger i alla fall risker för en fungerande demokrati.

Det kan inte heller minska stressen eller förbättra chanserna till bibehållen god psykisk hälsa att språkbruket både i Riksdagshuset och utanför, inte minst på sociala medier, är taktlöst, fräckt och i viss mån rentav hatiskt och hotfullt. Trycket på ledamöterna har ökat i och med den stora aktiviteten på sociala medier. Det kan undermedvetet påverka dem och skada dem.

Arbetsförhållandena, -bördan och -hälsan borde sättas i tydligare fokus i riksdagen. Det föreligger annars en risk att den högsta makten plötsligt finns någon annanstans än hos folket och de 200 som representerar dem i det högsta beslutande organet, riksdagen.