Och under ytan bubblar upprördhet
En ”rapport” om skandalen kring Svenska Akademien är central i Klas Östergrens nya roman. En rik och mångbottnad läsupplevelse, skriver Henrik Jansson.
Fyrtio år efter att han försvunnit kommer Henry Morgan vandrande längs den grusväg som leder till berättaren Klas hem i Skåne. ”Du har problem”, säger han när de möts.
Och det är en lovande öppning, åtminstone för den som är bekant med Klas Östergrens tidigare verk Gentlemen (1980) och Gangsters (2005). Trilogin färdigställs nu, cirkeln sluts, med tegelstensromanen Renegater.
Henry kommer med beskedet att hans uppdragsgivare – den från tidigare bekanta Envoyén och dennes dotter Vivi – vill att Klas ska skriva en inifrånrapport om skandalerna inom Svenska Akademien. Skeenden som Östergren tvingades uppleva från närhåll, fram till dess att han i april 2018 annonserade sin avgång och därefter (tillsammans med Kerstin Ekman, Lotta Lotass och Sara Stridsberg) beviljades utträde.
Under sitt sista möte höll han ett kritiskt anförande, som nu ord för ord återges i den 170 sidor långa del av romanen som helt enkelt kallas ”Rapport”. En blinkning mot 1960-talets rapportgenre, måhända, och en text som enligt författaren är helt renons på fiktiva element – förutom att de inblandade personerna försetts med kodnamn ur den botaniska gräsfamiljen. ”Gräs väcker ömsom förtjusning, ömsom förakt. Någonting som de flesta vid det här laget vet också gäller ledamöter i Svenska Akademien.”
Rapportkapitlet var inte det jag själv såg mest fram emot i boken, men under läsningen blev jag ändå såpass nyfiken att jag googlade fram vilka personer som innehade stolarna åren 2017–18 och försökte dechiffrera gräskoden. Jag skulle tro att det blev minst 10 rätt (varav alla de centralt inblandade), och den som vill sätta lite tid på research kan säkert pricka in ännu fler.
Östergrens tonfall då han skildrar utvecklingen är kyligt neutralt, såsom man kan förvänta sig i en rapporttext. Men under ytan bubblar en stark upprördhet, och upprörd blir man nog också som läsare.
Renegater som borde tystas
Samvaron med den fiktiva polaren Henry varar under den tid rapporten skrivs, och den realtidsberättelsen bildar grunden för romanbygget. Men här ges dessutom rum för ett flertal sidospår till olika tider och platser, så att romanstrukturen blir tämligen raffinerad.
Östergren glider då också – precis som i trilogins tidigare delar – in på att synliggöra en del skumma affärer av ett slag som i slutändan kan beröra rikets säkerhet. När det efterhand visar sig att projekten är oetiska, direkt brottsliga eller bara misslyckade har redan så många kvarnar börjat mala, så stora satsningar gjorts, att det är omöjligt att retirera.
Så uppstår intrikata sammanhang, och fuskbyggen där inte en enda sten får rasa och därför ska bevakas dag och natt. De flesta inblandade är så komprometterade att de rimligtvis måste tiga, men det kan också finnas osäkra pjäser, renegater. Avfällingar som kunde tänkas stiga ut ur systemet och göra oönskade uttalanden. Farliga individer som borde tystas.
Och kanske kan en liten parallell här dras till maktspelet inom Svenska Akademien.
Sådana mönster är återkommande i det östergrenska författarskapet, men den här gången tar han ut svängarna mer än någonsin. Och då han dessutom utvecklar sin filosofiska (och essäistiska) ådra krävs det naturligtvis en hel del volym (750 sidor).
En trilogi som lever och förändras
Nu vill jag inte påstå att man absolut måste ha läst de tidigare delarna i trilogin för att kunna njuta av Renegater. Berättelsen bär också av egen kraft, men vill man få maximal utdelning är en kännedom om bakgrund och historia ändå att rekommendera.
Det är intressant att se hur Östergren nu kan uppdatera och vidga porträttet av Henry Morgan, ge honom egenskaper och predikament som inte alls var synliga då Gentlemen eller Gangsters tillkom, och också allmänt taget lägger sig de olika delarna invid och ovanpå varandra som en levande organism.
Tre romaner som vävs in i, speglar och förändrar varandra.
Och på ett liknande sätt lever verklighetsbaserade faktauppgifter och fria uttryck för berättarglädje sida vid sida, och kan bekräfta och förstärka varandra. Det är stiligt gjort.
Säkert är också att Östergrens samhällskritik nu är mer bitsk och noggrant grundlagd än i tidigare, något mer lekfulla friläggningar av gråzoner i svenskt affärsliv. Nu känns det i högre grad som om han var förbannad på riktigt.
På Östergrenskalan är Renegater heller ingen lättläst roman. Hans alltid så vältajmade dialoger får här en mindre synlig roll än vanligt, oftare handlar det i högre grad om ett återberättande i kombination med existentiella och litterära resonemang. Och andhämtningspauserna är få, sidorna är mestadels helt fulladdade med – språkligt nog så virtuos – text.
Ingen ren underhållning, utan en rik och mångbottnad läsupplevelse där också mottagaren själv förväntas bidra med lite tankearbete och engagemang.
Ingen ren underhållning, utan en rik och mångbottnad läsupplevelse där också mottagaren själv förväntas bidra med lite tankearbete och engagemang.