”Jag skäms för att vara EU-medborgare”
Psykologen Mia Hector åkte ned till Lesbos för att hjälpa till när krisen efter Moriabranden var som värst. Nu undrar hon hur EUländerna kan låta ett nytt Moria ta form.
Psykologen Mia Hector åkte till Lesbos för att hjälpa till efter branden som förstörde flyktinglägret Moria. Nu är hon tillbaka i Sverige och kokar inombords. Alla måste evakueras, menar hon.
– Ett land tar emot elva barn, Sverige har inte sagt sig ta emot ett enda. Och ändå är det många politiker som varit där och sett det med egna ögon.
Flyktinglägret Moria har brunnit ned. Många vaknade upp till nyheten från grekiska ön Lesbos onsdagen den 9 september – bland dem Mia Hector.
– Min första tanke var hur många som hade dött. Jag blev väldigt berörd, säger hon per telefon till HBL.
Förödelsen i Moria kom Mia Hector särskilt nära. Hon hade varit i lägret via den organisation som hon jobbar för, Läkare utan gränser (MSF).
Till vardags arbetar hon som psykolog på MSF:s kontor i Stockholm. Till henne kommer de läkare och sjuksköterskor som jobbar ute i fält.
Men den där onsdagen kände hon att personalen i Moria behövde hennes stöd allra mest. Hon tog ett coronatest och satt några dagar senare på ett flyg till ön som tusentals människor vill lämna.
”Trodde jag sett det värsta”
Det är måndag kväll. Mia Hector avnjuter hämtmat på hotellterrassen i Mytilene, omgiven av apelsinträd och Medelhavsvärme på 25 grader. I MSF:s blogg skriver hon:
Känslan är surrealistisk. Jag sitter i ett paradis och bara några kilometer bort finns ingenting kvar av det som var Europas helvete, Morialägret.
Ett stenkast ifrån henne börjar det nya lägret i Kara Tepe ta form. Ett hav av människor, utspridda på vägrenen och kullarna, väntar på anvisningar.
MSF:s klinik har öppnat igen efter att ha varit stängd i flera dagar. Kön ringlar sig lång på gatan utanför.
Få är brännskadade. De flesta vill däremot ha vård för smärtor efter polisens tårgasattack, eller för uttorkning och svält.
Även människor med kroniska sjukdomar, komplicerade graviditeter eller psykisk ohälsa kommer gående.
”Till och med värre än Moria”
Den första dagen på jobbet hinner Mia Hector precis kliva ur bilen när en kvinna kommer fram till henne. Hon visar upp sitt barns finger som verkar ha kapats av på ändan.
– När jag besökte Moria tänkte jag att jag har sett det värsta. Men det nya lägret har byggts upp utan infrastuktur för grundläggande behov, på en plats som är väldigt utsatt för vind och kyla. Det är till och med värre än Moria.
Moria var enligt Mia Hector ”en tickande bomb”. Stämningen blev tumultartad i september då rykten spred sig om coronavirus och masskarantän.
– På vägen dit såg jag familjer som satt upp campingtält. Andra staplade pinnar på rad för att skydda sig mot solskenet. Jag vet inte riktigt hur det skulle fungera, men det var det som fanns.
Några dagar senare står ingen i kö till MSF. Ute på gatan ligger bara en massa skräp.
Mia Hector beskriver tystnaden som våldsam. Efter nio dagar utan mat, rinnande vatten och under bar himmel är det få som har kraften att motsätta sig polisens order. De flesta går in i Kara Tepe, som nu har över 9 000 invånare.
Men det sker inte helt frivilligt. Polisen hotar med att deras asylansökningar inte behandlas om de inte går in i Kara Tepe, berättar migranterna för Mia Hectors kolleger.
Du är själv psykolog. Hur tror du att människor mår nu när de först har levt länge i ovisshet över framtiden, och sedan är med om en brand? – Det finns flyktingar som har upplevt tortyr i sina hemländer. De har sedan gett sig ut på den farliga båtresan från Turkiet. Även i Moria förekom sedan övergrepp, och så händer det här. Det är trauma efter trauma efter trauma.
– De måste få veta vad som händer. De behöver en stabil och trygg tillvaro, leva under värdiga förhållanden på en och samma plats. Först då kan de börja behandla sina trauman. De vill inte ha ett nytt läger.
Mia Hector åkte tillbaka till Stockholm i lördags. Veckan på Lesbos gjorde henne frustrerad.
– Den här tystnaden i medier och i EU, den gör en så arg så man inte vet vad man ska ta sig till. Ett land tar emot elva barn, Sverige har inte sagt sig ta emot ett enda. Och ändå är det många politiker som varit där och sett det med egna ögon! I bloggen skriver Mia Hector: För några dagar sedan trodde jag att Moria försvunnit för alltid. Att EU nu skulle visa solidaritet och evakuera dessa människor som levt i misär år ut och år in. Att de skulle få chansen att återfå sin värdighet.
Nu vet jag att det finns nivåer av helvetet – och att Morias invånare nu befinner sig ytterligare en nivå djupare ner i avgrunden. Detta är Europa 2020. – Ja, jag skäms för att vara EUmedborgare. Det här är en humanitär katastrof.