Svårt för kunden att känna igen etiska plagg
Flera inhemska modeföretag har gjort framsteg i hållbarhet under det senaste året. Det visar en jämförelse som frivilligorganisationen Eetti, som arbetar för rättvis handel och ansvarsfull produktion, har låtit göra.
I organisationen Eettis hållbarhetsrapport rankas 35 finländska klädmärken som delas in i fem kategorier utifrån deras arbete för klimat, miljö, mänskliga rättigheter och transparens.
Bäst i klassen, enligt Eetti, är företagen Frenn, Globe Hope, Paapii och Papu, som landar i kategori A.
I B-kategorin, med minst 19 ansvarsfullhetspoäng av maximala 34, finns hela 11 företag.
Det är en stor förändring i jämförelse med motsvarande undersökning i fjol, då bara ett klädmärke nådde upp till B-kategorin. I år deltog visserligen fler företag i jämförelsen.
”Gemensamt för de företag som fått högst poäng är att deras produkter huvudsakligen framställs i lågriskländer, de informerar noggrant om sina val av material och om sina konkreta åtgärder för att till exempel minska sitt koldioxidavtryck”, skriver Eetti i motiveringen.
Generellt klarade sig större klädmärken sämre än mindre i rankningen. I den näst lägsta kategorin, D, återfinns till exempel Prismas och Citymarkets märken House och Mywear, Stockmanns Noom och Lindex och Tokmannis Pola.
”De här märkena förenas av att produktionen i sin helhet, eller till en betydande del, sker i riskländer. Företagen uppger inte om det går att leva på lönerna som betalas inom produktionskedjan”, skriver Eetti.
Krångligt för kunden
Trenden är ändå tydlig: fler märken vill profilera sig genom ansvarsfullhet.
Anniina Nurmi, konsult för hållbara lösningar inom modebranschen, välkomnar granskande jämförelser och nya hållbarhetsinitiativ. Men hon säger samtidigt att hundraprocentig hållbarhet i praktiken är en utopi.
– Även om man beaktar hela kedjan: material, produktion, användning, återvinning, mänskliga rättigheter och djurrättigheter, finns det alltid något som kan förbättras. Ingen blir någonsin färdig inom klädindustrin, men det är viktigt att man jobbar i den riktningen, säger Nurmi.
För den vanliga konsumenten kan det vara svårt att avgöra vilka plagg som egentligen är hållbara.
– Om företagen inte informerar borde kunden dels ha en bred kunskap om branschen, dels själv göra detektivarbete. Det behövs mer transparens och utomstående jämförelser. Många företag har blivit mycket bättre på det, men i synnerhet större aktörer är inte alltid så bra på faktabaserad information, säger Nurmi.
Många shoppare tittar i första hand på prislappen. Men enligt Nurmi kan det vara vilseledande.
– En dyr produkt är inte nödvändigtvis hållbar, och tvärtom. Ofta är det märket som kostar, medan själva plagget kan vara producerat på samma plats som lågpriskedjors kläder.
– Men visst ska varningsklockorna ringa om en T-tröja till exempel inte kostar mer än några euro. Då kan man vara säker på att ingen inom produktionskedjan har fått skälig ersättning.
Gröntvätt
Produktionslandet har i regel en stor inverkan på plaggens pris, men säger inte heller allt om hållbarheten.
– Grundregeln är att riskerna är mindre ju närmare produktionen ligger. I avlägsna länder är det svårare att övervaka att lagar och etiska principer följs. Den traditionella klädindustrin ligger till stor del i högriskländer i Asien, och där är produktionen ofta oetisk.
Enligt Nurmi är det ändå möjligt att producera kläder ansvarsfullt – och ansvarslöst – i vilket land som helst.
– Kläder som produceras i stora volymer i länder där arbetskraften är billig kan vara etiskt tillverkade och ändå förmånliga. Mindre volymer som produceras i länder som ligger närmare Finland innebär i sin tur ett högre pris. Det är också bra att minnas att det land som anges på plagget kan vara ett villospår. Det kan hända att det bara visar var den sista fasen i kedjan ägt rum.
Kunden har med andra ord en snårig djungel att orientera sig i. Fenomenet greenwashing, eller gröntvätt, som går ut på att företag försöker skapa en miljövänlig bild genom att till exempel lyfta fram enskilda miljöinsatser, gör inte uppgiften lättare.
– Det lönar sig att följa med företagens kommunikation. Intetsägande fraser som att ”vi strävar efter att använda så ekologiska material som möjligt” kan betyda nästan vad som helst. Men ju mer konkret aktörerna berättar om material, produktion och löner i produktionsländerna, desto mer trovärdigt är det, säger Nurmi.