Från familjen Flinta till Jetsons

Vägen till den framtida arbetsmarknaden går via kommunicerande kvalitetstänk, inte toppstyrt kvantitetsfokus eller politisk centralplanering.

Nej, människor har aldrig samexisterat med dinosaurier – förutom i fiktiv stenåldersmiljö, som i 1960-talsanimationen Familjen Flinta (The Flintstones). I seriens futuristiska spinoff Jetsons som utspelar sig 2062 jobbar pappa Jetson ”heltid, två timmar i veckan”. Når vi någonsin dit?

Antalet arbetade timmar per sysselsatt och år har minskat inom nästan alla OECD-länder sedan 1970-talet. Mest jobbar anställda i Mexiko och Costa Rica, tyskar och danskar jobbar minst. Arbetarrörelsens storseger – åttatimmarsdagen – har drygt hundra år på nacken. Reformen infördes av fruktan för ett bolsjevikiskt maktövertagande efter storstrejken hösten 1917, en episod då Röda gardet agerade som landets faktiska makthavare.

I några repriser har statsminister Sanna Marin luftat Socialdemokraternas vision om förkortade arbetsveckor, eller kortare arbetsdagar. Socialdemokraterna i Sverige har haft samma idé i partiprogrammet sedan 1975. Spåren leder ända till 1944 och Alva Myrdal, en av folkhemmets arkitekter.

Kraven på balans mellan arbete och privatliv växer. Men vem har råd, mitt i en global pandemi och ekonomisk djupdykning som tär på den redan kantstötta välfärden? Låt oss lägga alla deloptimerande klyschor åt sidan och granska jobb ur ett organisatoriskt perspektiv.

År 2015 testade äldreboenden och sjukhus i Göteborg, Skellefteå och Umeå att gå ner i arbetstid med bibehållen lön. Trots att de anställda blev piggare blev experimentet kortlivat, eftersom kommunerna tvingades rekrytera nya medarbetare för att täcka upp för tidsbortfallet. Numera är frågan politiskt död i Sverige.

Vill vi få bukt med sjukfrånvaro, personalomsättning eller förtidspensioneringar ska vi börja i andra änden och städa bort de sista spåren av det feodala management by perkele. En modern arbetsgivare inser att dialog, flexibilitet och medbestämmande skapar förtroende, trivsel och ork. Via fokus på resultat och kvalitet går det att ordna arbetet så att anställda själva disponerar över sin tid. Eller? Enskilda företag ser en nisch i att erbjuda kortare arbetsdagar, men tyvärr saknar många branscher – för att inte tala om företagare – ekonomiska och praktiska möjligheter att downshifta.

”Vill vi få bukt med sjukfrånvaro, personalomsättning eller förtidspensioneringar ska vi städa bort de sista spåren av det feodala management by perkele. ”

I slutändan kan skillnaden i arbetsmängd vid en sextimmarsdag bli försumbar. Med färre pauser jobbar vi för högtryck, utan tid för småprat, sociala medier eller andra bestyr. En högtrimmad arbetsplats blir sårbar för påfrestningar. Allt som skapar god stämning – vardagsprat och informell kommunikation – tonas ner. Det blir svårt att hitta tid för gemensamma möten, vilket kan leda till en dominoeffekt med övertidsarbete, rentav smygjobb för att få in kunder. Den sociala tillvaron lider ifall vi undviker att störa varandra med frågor och idéer. Spontaniteten uteblir ifall anställda kommunicerar digitalt och inmundigar knappa halvtimmeslunchar solo, framför skärmen.

Sextimmarsvisionen ställer enorma krav på företagskulturen och ledarskapet, samt på arbetstagarens arbetsmoral. Festtal och visioner till trots finns alltid utrymme för förbättring vad kommunikation, tydlighet och transparens beträffar. Kortare arbetstid förutsätter regelbundna avstämningar. Det går att eliminera tid som inte läggs på konkreta arbetsuppgifter, likaså kan man förändra mötesstrukturen och kapa av diskussioner som flyter ut. Team med högst ett dussin medlemmar fungerar optimalt, tror Amazon-grundaren Jeff Bezos, som har lanserat ”två pizzor”-regeln för att begränsa storleken på sammanträden.

Flexibla lösningar går inte att tilllämpa via universella diktat. De måste tvärtom vara företags- och arbetsplatsspecifika. Jobben på fabriksgolvet, i kundbetjäningen, vid kassan eller inom vården är väsensskilda från chefers eller specialisters abstrakta tankesysslor, som saknar tydlig förankring i tid eller plats. Förespråkar alltså Socialdemokraterna – omedvetet – lokala avtal och lön enligt prestation?