Fantasiresa med Sakari Kukko på 67 minuter

I tider av strikta reserestriktioner går det att ägna sig åt resor i musik, till exempel med Sakari Kukko. VäRLDSMUSIK

Sakari Kukko Afro Chamber & Strings

Kainuu – Casamance (Rockadillo Records)

Med den här skivan skickar Sakari Kukko spelmannen Ressan Lassi (Lauri Keränen) från Kajanaland på en imaginär färd till Casamance i Senegal. Kukko har arrangerat Keränens folkmusiklåtar, skrivit eget och låtit de medverkande västafrikanska musikerna bistå med sin musik. På skivan framträder särskilt den senegalesiska sångsolisten Meissa Niang, som också varit medlem av Piirpauke och medverkat sedan länge i finsk-afrikanska band.

Stråkkvartetten som leds av violinisten Mikko-Ville Luolajan-Mikkola förstärker helheten som på sin färd plockar upp influenser från många väderstreck. Jammande och improvisation ges rejält med utrymme i de långa låtarna av vilka den längsta, Keddo (Ketoon), klockar in på 13’20.

Syntes av influenser

Kukko har konstaterat att skivan är summan av influenser ur alla de musikkulturer som han lärt känna under sin långa karriär. Med allt det goda uppdukat serveras en dryg timmes lång fest som påminner om den intensitet som utmärker Piirpaukes livespelningar. Rytmiskt och melodiöst så det förslår.

Ur saxofonen strömmar allt från jordnära rustika stämningar från Kajanaland till orientens ormtjusartoner. Nu lyser också Kukkos både sirligt dekorativa och rytmiskt framfusiga pianospel som längs åren fått en allt mer central roll i hans musikerskap.

Swingjazz och asiatiskt

Mikko-Ville Luolajan-Mikkola livar upp med swingjazzig klang som påminner om forna storheterna Stuff Smith och Stéphane Grappelli. Cheikh Cissokhos flinka löpningar på kora understryker mest av allt det västafrikanska, men smälter också obehindrat in i asiatiska svängar. Den mångsidiga slagverkstrion är tillsammans med basgitarren på alerten i alla lägen och stunder.

Skivan är inspelad under en dag i Malmhusets konsertsal med undantag för sången, som gjorts i studio. Bandet låter lite kyligt i den tomma salen och kunde också ha mixats längre fram i ljudbilden för att framhäva den mångsidiga instrumentuppsättningen mera distinkt. I övrigt löper det dryga innehållet exemplariskt med intressant vinkling på musik från när och fjärran.

OLE NERDRUM

JAZZ

Mathias Sandberg

The Doctor (Sandberg Music)

Gitarristen Mathias Sandberg är bördig från Jakobstad, där han både studerat och undervisat vid Musikhuset, för att senare fortsätta studierna i USA. Efter femton år av spelningar i Finland och Sverige, bland annat med Georg Riedel, Peter Asplund, Jukka Eskola och Teppo Mäkynen, är det dags för den första egna skivan.

Det är fråga om hardbopbaserad jazz med inslag av senare stilar. Gitarrjazzens jättar från olika årtionden ekar givetvis i Sandbergs eleganta och rena spel. Gitarren klingar ofta med kompletta, breda ackord som turas med fint flytande soloslingor.

I trion spelar basisten Zacharias Holmqvist och trumslagaren Stefan Brokvist, bägge förmodligen välkända figurer på scenerna upp i landet, liksom Sandberg.

Trion arbetar väl tillsammans och bygger upp en naturlig samtidigt avslappnad och tajt sväng, som får en oftare att tänka på USA eller Sverige än till exempel Norge eller Finland.

Sju av skivans stycken är skrivna av Sandberg och den återstående låten är inte mindre eller större än Blinka lilla stjärna. Stjärnan blinkar intressant nog i Coltranes takt. Solospelet med dynamik och strängdämpningar är slipat, men aningen tillbakahållet. Här skulle det ha funnits utrymme för intensivare och längre utsvävningar.

Not Yet för kompositionsmässigt tankarna till Methenys tidiga americana, där countrykolorerad pop oblygt omformas till jazz. Brewin’ och Breakfast Blues är seriöst svängande sextiotal i stil med Montgomery.

I den sistnämnda tar Holmqvist ett solo som trots låtens snabba tempo inte bryter intensiteten. Good Enough (Ain’t Good Enough) är en blues med komplikationer, med både mellandel och rytmbyten – en knepigare, men inte för knepig godbit.

Sandberg skall ha kallats för en av Finlands bäst bevarade hemligheter. Man kan förmoda att detta mycket snart inte längre stämmer.

JAN-ERIK HOLMBERG