Snabbare asylbeslut, snabbare hemfärd – i ”solidarisk” anda

Flyktingar ska få ett snabbt asylbeslut och de som inte får stanna ska snabbt skickas hem. Det är en röd tråd i EU-kommissionens nya förslag till gemensam migrationspolitik.

Etommy.westerlund@ksfmedia.fi U gör ett nytt allvarligt försök att få till stånd en gemensam asyl- och migrationspolitik. Det har gått fem år sedan flyktingvågen 2015 visade hur illa ställt det är med en gemensam syn på flyktingar, solidaritet och mänskliga rättigheter.

Försök har sedan dess gjorts att hitta en samsyn med bland annat obligatoriska kvoter av asylsökande för varje EU-land, men det föll på oenighet och bestämt motstånd mot allt vad tvång heter från vissa länder.

De länder som har fått ta emot många flyktingar har inte fått den hjälp och förståelse från de övriga medlemsländerna som en union borde garantera. Då nästa flyktingvåg väller in måste det finnas en beredskap och ett system för hur migranterna ska tas emot och fördelas.

Frivillig solidaritet har bevisligen inte räckt långt. I våras prövades en ”aktionsplan” för att snabbt hjälpa ensamkommande barn i grekiska flyktingläger – 11 av 27 medlemsländer ställde upp. Bristen på humanitet bevisades nu igen av det svaga intresset för att hjälpa ens flyktingbarn efter branden i Morialägret på den grekiska ön Lesbos.

EU öppnar inte stora famnen för flyktingar, det är helt klart efter de politiska omvälvningar som har skett under det senaste decenniet i Europa. Högerextremismen och populismen frodades under och efter den akuta flyktingkrisen. Risken för att samma politiska vind ska ta ny fart vågar de flesta EU-länder inte ta. Det är samtidigt ett bevis på att de nya partierna har lyckats ändra invandringspolitiken i den riktning de har önskat även om de i få länder har nått regeringsmakt.

EU-kommissionen vill genom sitt nya förslag försnabba asylprocesserna. Återsändningarna borde enligt förslaget ske inom åtta månader. Man ska inte hinna rota sig i EU förrän man får ett besked. Det är i och för sig också i de asylsökandes intresse att ett beslut inte dröjer länge.

Obligatorisk identifiering, säkerhetskontroller och hälsokontroller föreslås ske redan vid EU:s yttre gränser. De asylsökande delas där in i två grupper. Den ena får sina asylskäl prövade precis som i dag, medan den andra gruppen genomgår ett snabbt så kallat gränsförfarande.

Ett individuellt förfarande för alla asylsökande är ändå en utmaning och att det ska kunna göras på högst 12 veckor, som förslaget nu utgår från för dem som kommer från länder som mindre sannolikt ger asylrätt, låter krävande. Rättssäkerheten bör garanteras alla asylsökande.

Dublinfördraget i sin nuvarande form skulle skrotas, de länder dit flyktingar först anländer ska inte behöva ansvara för allas asylhantering. 2015 visade sig det här systemet ohållbart så det är klart att något måste ändras.

Enligt förslaget skulle det vara kommissionen som tar hand om fördelningen av asylsökande om det väller in en stor våg under en kort tid. Det skulle förhindra dragkampen mellan länderna, men alla kommer knappast att godkänna ett förfarande där kommissionen håller i trådarna.

Tanken på obligatoriska flyktingkvoter för alla EU-länder har dömts ut. Framför allt de fyra Visegradländerna – Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien – har blankt vägrat foga sig till ett sådant system och sagt nej till att ta emot en enda flykting.

EU har tyvärr stått handfallet inför detta. Därför föreslås nu ett paket som borde kunna accepteras av alla.

I det nya förslaget fördelas ansvar med så kallade sponsoravtal. De länder som inte vill ta emot någon asylsökande kan bidra genom att betala för hanteringen av återsändningen av flyktingar som inte beviljas asyl. Det här systemet skapas för att alla länder ska kunna visa sin solidaritet inom EU.

Vissa länder kanske till och med gärna betalar en slant för att få ut flyktingar ur Europa, men kostnader för hanteringen av migranter kan säkert också väcka motstånd. Pengarna kunde ju användas för egna ändmål.