Trädgården och trösten

Gräset glittrar efter nattens slagregn. Vätan förstärker den söta aromen av förruttnelse. Den övergivna trädgården är tung, doftande, dräktig. Fallfrukten spricker under trycket av våra gummistövlar, förvandlas till en bajsbrun sörja.

Vi plockar så mycket vi orkar av de fallnas maskstungna kamrater. Stora som biljardbollar klänger de av ren envishet fast vid sina grenar. Äpplena är inte särskilt goda, men det känns fel att lämna dem kvar, när de nu en gång bemödat sig om att växa.

I de överblommade rabatterna kämpar de sista blommorna mot döden. De kvardröjande regndropparna skänker floxen, malvorna och stormhatten en mörk och mättad glans. Det intensiva surret av insekter ger trädgården en apokalyptisk touch. Ett natura morte som rör på sig.

Trädgården är gammal och dess invånare tidstypiska: pioner, rosor, aklejor. Jag föreställer mig att de som en gång anlade den skulle ha glatt sig över att växtkraften överlevt dem. Noggrannheten som växtplatserna är valda med får mig att tänka på min barndoms trädgårdar och deras härskarinnor.

Mormor och farmor var så olika som två människor kan vara, men sina trädgårdar vårdade de med samma omsorg. Kanske växterna de valde sade något om deras personligheter: mormors spröda pärlhyacinther och halvt genomskinliga pingstliljor; farmors svällande löjtnantshjärtan och bjärta borstnejlikor.

I efterhand är det svårt att förstå att de här översysselsatta kvinnorna fann tid och ork att ägna sig åt trädgårdsskötsel. Deras småbrukarliv var ett oavbrutet arbetspass, tills benen inte längre bar. Eftersom livet var nyttoinriktat var deras trädgårdsintresse en paradox. Blommorna fanns inte till för nytta, utan till lyst. Kanske var det just det som var källan till glädjen och njutningen; att det som spirade gjorde anspråk på skönhet i egen rätt. Skönhet för skönhetens skull.

Mina egna trädgårdsförsök har varit sporadiska och föga framgångsrika. Men nu längtar också jag efter att gräva ner händerna i mylla. Och jag är inte ensam om det. Denna vidunderliga sommar när allting växt så att det knakat har de mest inbitna asfaltsblommor fyllt sina flöden med bilder av prunkande odlingar, med en stolthet som inte bara indikerar anpassning till rådande omständigheter.

I Dagens Nyheter läser jag om det nyväckta intresset för trädgårdsterapi, eller naturbaserad rehabilitering som den numera kallas. Det är inget nytt, ända fram till 1960-talet var trädgårdsarbete en del av de psykiatriska sjukhusens behandlingsformer. I sin nyupptagna form har trädgårdsterapin framför allt lyckats hjälpa personer med utmattningssyndrom, som betonar den känslomässiga upplevelsen av rehabiliteringen.

Att vattna och vårda gör gott för vem som helst. Vissheten om att något lever och växer i min vård ger tröst i en tid då vi är tvungna att zooma in, för att en dag förhoppningsvis åter kunna zooma ut.

”Ända fram till 1960-talet var trädgårdsarbete en del av de psykiatriska sjukhusens behandlingsformer. I sin nyupptagna form har trädgårdsterapin framför allt lyckats hjälpa personer med utmattningssyndrom.”