”Att ta en tatuering är som att gå till frissan”
Det blir allt vanligare att låta tatuera sig. Det visar en finsk-fransk studie enligt vilken en femtedel av alla finländare är tatuerade. I dag har man råd med tatueringar. Tatuering är en jämlik form av konst – det är nästan som att gå till frissan, säger den danska tatueringsartisten Anna Buhl som ser fram emot helgens tatueringsmässa i Helsingfors.
Inne i tatueringsstudion Calm Tattoo i Köpenhamn spelas lugn musik, orientaliska tyger smyckar väggen och en svag doft av salvia smyger sig in. Anna Buhl möter mig i dörren.
– Vi kan sätta oss här inne, säger hon och leder mig in i ett litet rum med tatueringsstolar.
– Jag har alltid varit fascinerad av kroppskonst. Jag försökte få samma kreativa utlopp genom andra former av konst, och testade design, illustrationer och stickning. Men när jag gjorde min första tatuering visste jag att det var det här jag skulle göra. Inget annat kunde tillfredsställa samma behov, berättar hon.
Jag skymtar några färgglada tatueringar som sticker fram under hennes långärmade tröja. Hon beskriver dem senare som surrealistiska.
– Tatueringar är konst. Men jag ser dem också som hantverk. Den konst man ser på museum är på många sätt exklusiv – konstsamlare är ofta rika – men tatueringar har de flesta råd med. Det är en mer jämlik och tillgänglig form av konst.
Anna Buhl lutar huvudet bakåt och stryker en hårslinga åt sidan.
– Människor kan ha olika motiv för att ta en tatuering. Vissa blir fascinerade av någon artist och vill ha deras design på sin kropp, några går in på en ”walk-in”-studio och får en tatuering för att det är coolt och roligt. Det är också det som är så fint, det behöver inte alltid ligga en djup mening bakom en tatuering; det ska finnas plats för olika slags känslor.
Anna Buhl har arbetat som lärling på Calm Tattoo i tre år och blir snart färdig artist.
Det är inte bara tatueringsstudion som väljer sina lärlingar, det är också vice versa, eftersom det inte är en formell utbildning.
Calm Tattoo är en studio med fem artister i hjärtat av Köpenhamn som erbjuder flera olika stilar. Namnet ”calm” är passande för atmosfären som är lugn och trygg, och inte som man föreställer sig en typisk tatueringsstudio.
– Atmosfären är bra här och vi för en intressant dialog om min artistiska utveckling. Det känns tryggt och bra, tycker Anna Buhl.
Får du någonsin kommentarer om dina tatueringar eller ditt jobb? – Inte så ofta, svarar Anna Buhl. Men det finns definitivt en mystik kring den här industrin. Speciellt bland dem som själva inte har tatuering
Jag hoppas att tatueringar blir mindre stigmatiserande, och att fördomarna minskar.
ar. De har en annan uppfattning om var jag arbetar. De föreställer sig något som fanns förr, men i själva verket är Calm Tattoo nästan som en frisörsalong. Vem som helst är välkommen, vi spelar bra musik, det finns plats för alla här inne. Det är inte så mystiskt.
Tatueringsstudion har alltid hållit sig ajour med vad som händer inom branschen. I dag ökar till exempel efterfrågan på veganskt bläck, som är tillverkat utan animaliska produkter. Resultatet blir lika bra som med vanligt bläck.
– Jag tatuerar bara med veganskt bläck. Att vara miljömedveten är ju också en trend, som att använda biologiskt nedbrytbara plastöverdrag och hygienartiklar.
”Stick and poke”, det vill säga att inte använda en tatueringsmaskin utan bara nål, är en annan trend på uppåtgående.
– Det är roligt att man pratar om det som en trend, för egentligen var det ju på det sättet tatueringskonsten startade. Men trender är coola, de ger en unik tidsbild av en viss period.
I en stor finsk-fransk studie har man kommit fram till att ungefär en femtedel av alla finländare har en tatuering. Studien gjordes 2018–2019 och 11 000 personer i fem länder deltog. Studien visar att tatueringar är vanligast i åldern 25– 34 år. Omfattningen överraskade många hudläkare.
– Jag hoppas att vi får se större diversitet inom tatueringskonsten. Jag tror att stilarna kommer utveckla sig, och att det blir vanligare med olika konstnärliga inriktningar.
Anna Buhl ler samtidigt som hon häller upp bläck i små behållare. Allting är desinficerat, och hon byter plasthandskar många gånger om.
– Jag hoppas att tatueringar blir mindre stigmatiserande, och att fördomarna minskar. Några av de mest oförskämda människor jag mött har inte haft tatueringar, och några av de snällaste jag mött har haft tatueringar i ansiktet. Poängen är väl att tatueringar inte säger något om någon, avslutar Buhl.