Därför lönar sig korruption och mutor, skattebedrägerier, narkotikabrott, människohandel och annan organiserad brottslighet: delvis på grund av sävliga banker.

Länge har första försvarsledet mot penningtvätt – bankerna – läckt som ett såll. Kontrollsystemet är tandlöst och böterna närmast symboliska.

Varför lönar sig korruption och mutor, skattebedrägerier, narkotikabrott, människohandel och annan organiserad brottslighet? En delförklaring är allmän sävlighet hos bankerna, som utgör navet i en global verksamhet där svarta pengar blir vita.

Internationella storbanker medverkar till penningtvätt i kolossal skala. Det antyder rapporter om misstänkta transaktioner under åren 2000–2017 som har läckt från den amerikanska finanspolisen Fincen. Ju fler lager av transaktioner, gärna med avstickare i brevlådeföretag och skatteparadis, desto svårare är det att skala löken och härleda sekinernas brottsliga ursprung. Via en lång och invecklad kedja överföringar hjälper mellanhänder som JP Morgan, HSBC, Standard Chartered, Deutsche Bank och Barclays att sopa igen spåren. I Finland har Nordea seglat upp i rubrikerna, men det bristfälliga materialet väcker än en gång fler frågor än det besvarar. Trots klassiska kännetecken på brott är dokumenten inga slutgiltiga bevis, snarare krävs fördjupad research och utredning.

Penningtvätthärvorna avlöser varandra. I fjol utpekades suspekta transaktioner vid Danske Bank i Baltikum. Också Swedbank och SEB har tvingats gå igenom smutsig historisk byk. Alltsammans bekräftar läsarens vaga känsla av att det är fuffens å färde i finansvärlden, men nyanserna uteblir. Skandaltröttheten växer, bankernas renommé lider, liksom personalens arbetsmoral och engagemang. Ett reformarbete pågår i det tysta, men resultaten låter vänta på sig.

Varför känns frågan om penningtvätt så abstrakt? Hur ska vi greppa helhetsbilden? För det första bör vi inse att nordiska banker utgör kuggar i ett globalt maskineri. Penningtvätt kräver världsomfattande krafttag: koordinerad samverkan mellan banker och myndigheter i alla länder. Men den politiska viljan haltar, liksom ledarskapet.

Den senaste dataläckan utgör ett litet fragment av vad som måste betraktas som ett kalejdoskop. Hur man än vänder och vrider på uppgifterna uppstår ingen nykter helhetsbild, bara spännande men förbryllande mönster. Att hantera olagliga penningflöden är lika vågsamt som lönsamt: profiten överträffar i regel riskerna. Nystar man ut det hela framträder ett globalt nätverk av juristbyråer, revisorer och bankirer, ofta med koppling till skatteparadis.

Cheferna för en av dessa advokatbyråer har hävdat att skatteparadisen är en ”naturlig motkraft” mot välfärdsstaternas ”skatteförtryck”. Ofta handlar det om storskalig brottslighet, men likaså om exploatering av lagliga kryphål. En diskutabel skattemoral råder hos diktatorer, korrupta politiker, maffiabossar, oligarker och knarkbaroner, men också hos storföretag, kungligheter och extremt förmögna affärspersoner, liksom hos elitidrottare och kändisar. Skattesvinnet från inkomstskatt bland medelklassen i Skandinavien har beräknats ligga på 3 procent, jämfört med 25–30 procent bland den absoluta inkomsttoppen.

Tvättomaten rullar vidare så länge straffen inte är kännbara nog. Lägger vi själva juridiken åt sidan ser vi pudelns kärna: en moralisk bankrutt som urholkar skattebasen och den samhälleliga tilliten. Enligt Tax Justice Network äter penningtvätt upp skatteintäkter, ökar skattetrycket på medelklassen, försvagar förvaltningen, höjer risken för korruption och drabbar företag som följer spelreglerna.

Banker som snubblar över transfereringar utan legitimt syfte eller med ljusskyggt ursprung bör hissa röd flagg. Även om bankerna på senare år har försökt klippa av kontakten med misstänkta kunder och skärpa rutinerna måste också tillsynsmyndigheter och polis mångfaldiga resurserna – och koordinationen – för att kunna utreda och lagföra brottsligheten. Till dess förblir systemet tandlöst och lagens långa arm bakbunden. En handfull internationella storbanker har ruskat av sig kritiken och bemött symboliska böter med en axelryckning. Kartan över den snåriga djungeln av ekobrottslighet är inte komplett, men den moraliska kompassen är definitivt ur spel.