Rovaniemi–Phnom Penh, turbiljett
Lost Boys är uppföljaren till Reindeerspotting, en dokumentär om några drogmissbrukare i Rovaniemi. Den här gången bär det av till Kambodja, med tragedi som följd.
DOKUMENTÄR
Lost Boys
★ ★ ☆ ☆ ☆
Regi: Joonas Neuvonen och Sadri Cetinkaya. Manus: Venla Varha, Joonas Neuvonen och Sadri Cetinkaya. 99 min. F18
Reindeerspotting – flykten från jullandet hette den, Joonas Neuvonens och Sadri Cetinkayas fräcka, svärtat komiska pundarskildring med hemvist i Rovaniemi, rättare sagt Fucking Rovaniemi.
Det var här vi mötte Jani och hans polare som gick på subutex och som finansierade sitt missbruk genom att sno bilar och kränga stereoanläggningar. Det slutade inte bra, förstås inte, men innan verkställandet av fängelsedomen hann Jani med en respektingivande ”Europaturné” med Christiania som första anhalt.
Poängen är att regissörsduon Neuvonen & Cetinkaya i inget skede gick in för att moralisera. Nej, det var rajtan-tajtan, friskt vågat och hälften vunnet, hela vägen.
I Lost Boys, den fristående fortsättningsdelen, är tonläget ett helt annat. Och det har sina orsaker, tragiska sådana.
Ung bråd död
Det är kort efter premiären av Reindeerspotting, år 2010, som Jani och bluesbrodern Antti samt kameramannen Joonas Neuvonen drar i väg till Phnom Penh i Kambodja.
I stadens horkvarter följer fest och fyrverkeri. ”Livet leker”, konstaterar Jani, hög som ett hus, nu i sällskap av ett fruntimmer som han inte nödvändigtvis träffat i samband med söndagsgudstjänsten.
När Joonas, utrustad med en berättaröst som tillhör Pekka Strang, återvänder till Finland stannar Jani och Antti kvar i Kambodja. Och sedan är det bara en tidsfråga innan kvällspressen basunerar ut de dåliga nyheterna: Jani har påträffats död.
Den lokala polisen talar om självmord men Neuvonen är allt annat än övertygad. Orsak nog att återbesöka Phnom Penh och dess ”mean streets”.
Lovar mera än ger
Det är upptakten till Lost Boys, en svärtad själamässa där mer eller mindre skamfilade storstadsmiljöer varvas med bilder av det inledande ruset och en voiceover som ledsagar oss i riktning mot mörkrets hjärta.
Dessvärre lovar filmen mera än den ger.
Pekka Strang, här på engelska, ger tyngd åt Joonas Neuvonens resonemang men på den punkten blir det nästan för mycket av det goda, av det förklarande.
Inte heller visuellt kan uppföljaren mäta sig med originalfilmen. Det är inte att ta fel på stämningen och atmosfären, febrig från början till slut, men fotot är bara för risigt för att nå ut.
Bäst är dokumentären när den stämmer träff med Janis flickvän Lee Lee och hennes väninna, unga kvinnor som drömmer om hus, trädgård och barn men som i väntan på drömprinsen får lov att bedöva sig så gott det går.
”Hellre röka skit än se ut som skit”, resonerar Lee Lee, 22.