En modern klassiker med uttryckskraft
Tami Pohjola stod för en uttrycksfull och sensibel tolkning av Kaija Saariahos violinkonsert med RSO.
KLASSISKT
Radions symfoniorkester
Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Tami Pohjola, violin. Clyne, Saariaho, Prokofjev. Musikhuset 23.9.
Det fanns en fyndig grundidé bakom Radions symfoniorkesters veckoprogram, som tyvärr inte fick blomma ut på grund av den begränsade konsertlängden. Den gemensamma nämnaren i två av numren var Haydn, men endast i form av mer och mindre direkta intryck och avtryck.
Engelska, i USA verkande Anna Clyne (f. 1980) hör till sin generations mer uppmärksammade tonsättare, men jag är inte helt säker på att de i sig skickligt hopkomna, i lätt postmodernistisk anda genomförda legeringarna i kammarorkesterstycket Sound and Fury lyckas hålla intresset uppe hela vägen ut.
Verket, som uruppfördes av Scottish Chamber Orchestra och Pekka Kuusisto i fjol, integrerar dels med varsam hand råmaterial från Haydns sanslöst experimentella och tokroliga symfoni nr 60 (Il Distratto) och hämtar dels inspiration från Shakespeares Macbeth, vars berömda slutmonolog även bidrar med titeln.
Clyne inympar en rejäl dos kinetisk energi i sitt partitur och kryddar det hela med skotskt färgade förtoningar – Bartókcitatet, Intermezzo interrotto ur Konserten för orkester, föreföll däremot mer långsökt i sammanhanget – men monologrecitationen, applicerad på en stämningsmässigt föga adekvat klangbädd, kändes däremot just så påklistrad som sådana brukar göra.
Uttryckskraft och sensibilitet
Kaija Saariahos violinkonsert Graal Théâtre (1994/97) är en samtidsklassiker, som stått relativt väl emot tidens tand. Den klingade de facto mer suggestivt och sensuellt än jag kom ihåg, även om vissa klangliga aspekter ohjälpligt går förlorade i versionen för kammarorkester.
Gideon Kremer och John Storgårds gjorde inledningsvis stycket till sitt, men Tami Pohjola visade med eftertryck att hon inte räds namnkunniga förebilder och förverkligade den hyperkrävande solostämman med, förutom teknisk precision, en uttryckskraft och sensibilitet som inte lämnade något övrigt kvar att önska.
Sakari Oramo och RSO-musikerna är, föga överraskande, på sin mammas gata i den här repertoaren och visst fanns det mycket att beundra också i det schvungfulla spelet i Prokofjevs tidlöst fräscha klassiska symfoni, även om tempot i första satsen var mer än lovligt segt och larghettot onekligen lät mera som ett andante.
Prokofjevsymfonin är skriven i Haydns anda även om den, till skillnad från Clynestycket, inte nyttjar några citat och visst hade Haydns Il Distratto satt guldkant på det hela. Det hade i själva verket varit ett rätt optimalt upplägg inom ramen för en normallång konserthelhet.