En mo­dern klas­si­ker med ut­trycks­kraft

Hufvudstadsbladet - - Kultur - MATS LILJEROOS kul­tur@hbl.fi

Ta­mi Po­hjo­la stod för en ut­trycks­full och sen­si­bel tolk­ning av Kai­ja Saa­ri­a­hos vi­o­lin­kon­sert med RSO.

KLAS­SISKT

Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter

Di­ri­gent: Sakari Ora­mo. So­list: Ta­mi Po­hjo­la, vi­o­lin. Cly­ne, Saa­ri­a­ho, Pro­kofjev. Mu­sik­hu­set 23.9.

Det fanns en fyn­dig grun­didé bakom Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ters vec­ko­pro­gram, som ty­värr in­te fick blom­ma ut på grund av den be­grän­sa­de kon­sert­läng­den. Den ge­men­sam­ma näm­na­ren i två av num­ren var Haydn, men en­dast i form av mer och mind­re di­rek­ta in­tryck och av­tryck.

Eng­els­ka, i USA ver­kan­de An­na Cly­ne (f. 1980) hör till sin ge­ne­ra­tions mer upp­märk­sam­ma­de ton­sät­ta­re, men jag är in­te helt sä­ker på att de i sig skick­ligt hop­kom­na, i lätt post­mo­der­nis­tisk anda ge­nom­för­da le­ge­ring­ar­na i kam­ma­ror­kes­ter­styc­ket Sound and Fu­ry lyc­kas hål­la in­tres­set up­pe he­la vägen ut.

Ver­ket, som urupp­för­des av Scot­tish Cham­ber Or­chest­ra och Pek­ka Ku­u­sisto i fjol, in­te­gre­rar dels med var­sam hand rå­ma­te­ri­al från Haydns sans­löst ex­pe­ri­men­tel­la och to­kro­li­ga sym­fo­ni nr 60 (Il Distrat­to) och häm­tar dels in­spi­ra­tion från Sha­kespe­a­res Mac­beth, vars be­röm­da slut­mo­no­log även bi­drar med ti­teln.

Cly­ne in­ym­par en re­jäl dos ki­ne­tisk ener­gi i sitt par­ti­tur och kryd­dar det he­la med skotskt fär­ga­de för­to­ning­ar – Bar­tók­ci­ta­tet, In­ter­mez­zo in­ter­rot­to ur Kon­ser­ten för or­kes­ter, fö­re­föll där­e­mot mer lång­sökt i sam­man­hang­et – men mo­no­lo­gre­ci­ta­tio­nen, ap­pli­ce­rad på en stäm­nings­mäs­sigt fö­ga ade­kvat klang­bädd, kän­des där­e­mot just så på­klist­rad som så­da­na bru­kar gö­ra.

Ut­trycks­kraft och sen­si­bi­li­tet

Kai­ja Saa­ri­a­hos vi­o­lin­kon­sert Graal Théât­re (1994/97) är en sam­tids­klas­si­ker, som stått re­la­tivt väl emot tidens tand. Den kling­a­de de facto mer sug­gestivt och sen­su­ellt än jag kom ihåg, även om vis­sa klang­li­ga aspek­ter ohjälp­ligt går för­lo­ra­de i ver­sio­nen för kam­ma­ror­kes­ter.

Gi­de­on Kre­mer och John Storgårds gjor­de in­led­nings­vis styc­ket till sitt, men Ta­mi Po­hjo­la vi­sa­de med ef­ter­tryck att hon in­te räds namn­kun­ni­ga fö­re­bil­der och för­verk­li­ga­de den hy­perkrä­van­de so­lo­stäm­man med, för­u­tom tek­nisk pre­ci­sion, en ut­trycks­kraft och sen­si­bi­li­tet som in­te läm­na­de nå­got öv­rigt kvar att öns­ka.

Sakari Ora­mo och RSO-mu­si­ker­na är, fö­ga över­ras­kan­de, på sin mam­mas ga­ta i den här re­per­to­a­ren och visst fanns det myc­ket att beund­ra ock­så i det schvung­ful­la spe­let i Pro­kofjevs tid­löst frä­scha klas­sis­ka sym­fo­ni, även om tem­pot i förs­ta sat­sen var mer än lov­ligt segt och larg­het­tot onek­li­gen lät me­ra som ett an­dan­te.

Pro­kofjevsym­fo­nin är skri­ven i Haydns anda även om den, till skill­nad från Cly­ne­styc­ket, in­te nytt­jar någ­ra ci­tat och visst ha­de Haydns Il Distrat­to satt guld­kant på det he­la. Det ha­de i själ­va ver­ket va­rit ett rätt op­ti­malt upp­lägg in­om ra­men för en nor­mal­lång kon­sert­hel­het.

FOTO: PRESS­BILD

■ Ta­mi Po­hjo­las so­lo­stäm­ma läm­na­de ing­et öv­rigt kvar att öns­ka.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.