Bekant men engagerande om att passa in
Monica Vikström-Jokela har skrivit en lätt och smårolig pjäs om sociala hierarkier på skolgården.
TEATER
Klassens drottning
Text: Monica Vikström-Jokela. Regi: CG Wentzel. Koreograf: Riina Huhtanen. Visuell helhet: Lasse Idman. På scenen: Oskar Silén och Outi Paasivirta. Taimines premiär i Finno skola 23.9.
Hur brutalt är det egentligen inte? Att stå ensam på skolgården utan att någon pratar med en, och att dessutom vara tvungen att låtsas som om detta var normalt, som om det inte spelade någon roll.
Jag blir berörd av den inledande scenen i Klassens drottning – av
Outi Paasivirtas flicka som under en biltur till den nya skolan förtvivlat förklarar de sociala hierarkiernas grymhet för sin pappa, roligt disträ och välmenande i Oskar Siléns tolkning.
Monica Vikström-Jokela har skrivit en vardagsnära pjäs för Teater Taimine som påminner om barnets utsatthet, och hur vuxenvärldens hårdhet återspeglas i skolkorridorerna. Det är ändå ingen dyster pjäs, utan lätt och smårolig.
Till tematik och handling är Klassens drottning ändå förutsägbar. Nykomlingen April vill vara populär, bli medlem i tuffa Stellas gäng, och förbiser sin riktiga vän Veksi, som ställer upp i ur och skur, för att han inte är cool nog.
Det är alltså bekanta teman ur barn- och ungdomskulturen som tangerar utseende, genus, ekonomisk och social status. Pjäsen fungerar ändå i den skoningslösa gympasalen där det gäller att fånga intresset hos barn i olika åldrar och med olika intressen. Den har engagerande frågeställningar med relevans i vardagen, både humor och allvar, och detaljer som Tiktok och ryggsäcksskam som ger den färg. Lite kul är också att stickning får en statushöjning.
Det rätta hantverket
Regissören och teaterchefen CG Wentzel skapar energi, dynamik och humor på scenen med säker hand och små medel. Mycket utvinns ur rytm och välutplacerade ljudeffekter.
Oskar Silén och Outi Paasivirta har stämmorna, utstrålningen och hantverket som krävs för att fånga gympasalspublikens uppmärksamhet. Silén glänser i sina komiska roller, särskilt som den elaka despoten Stella med de spydiga väninnorna Lina och Luna – två skyltdockshuvuden med snorkiga röster – ständigt i sitt släptåg. Outi Paasivirta gör en sympatisk huvudperson, utrustad med mänskliga brister, som är lätt att heja på.