Torsten Fagerholm i ledaren,

Öppna fler gruvor i Norden – för klimatets skull. Hur avig låter inte den frasen?

❞ Nämn orden kobolt, nickel eller litium – och se hur ansiktena bleknar hos bil-vd:ar och grönt sinnade politiker som vurmar för elbilar men helst blundar för gruvindustrins övertramp.

Nämn orden kobolt, nickel eller litium – och se hur ansiktena bleknar hos bil-vd:ar och grönt sinnade politiker. Drömmen om det hållbara, klimatsmarta samhället har en svag punkt. Innan elbilen slår igenom på allvar måste industrin pressa ner priserna, lindra räckviddsångesten och räta ut frågetecken kring laddningsinfrastruktur. Men den stora, förtigna kontroversen rör själva metallerna.

Det är lätt vurma för framtidsvisioner om ”fossilfri” omställning, så länge man bortser från råvarornas ursprung: ofta Kongo-Kinshasa. Varje gång du mobilsurfar, uträttar bankärenden eller betalar parkering använder du prylar som med stor sannolikhet innehåller kobolt eller andra konfliktmineraler. Kobolt, oftast framställd som biprodukt till koppar eller nickel, är en huvudkomponent i lätta, effektiva batterier som driver våra mobiltelefoner, datorer och elbilar.

Metallen används i katoden, batteriets positiva elektrod, och tas inte sällan fram med dubiösa metoder, rentav via tvångs- och barnarbete. Delar av intäkterna sipprar vidare till milisgrupper. Vid varje inköp av teknikprylar löper vi risk för att stöda korruption och miljöförstöring. Trots att Apple och Tesla känner till de vidriga förhållandena i Kongo-Kinshasas gruvor är det nästan omöjligt att certifiera och redovisa hela råvarukedjan – som aldrig är starkare än sin svagaste länk.

Väst står i beroendeställning till Kina, som skrupelfritt kontrollerar stora delar av koboltproduktionen i Kongo-Kinshasa – som i sin tur förser världen med närapå två tredjedelar av produktionen. Dessutom bearbetar kinesiska företag oftast metallen innan den hamnar i våra batterier. Europa och USA ligger hopplöst efter i alla skeden, från gruvbrytning till battericellstillverkning.

En grön giv, fossil avgiftning och elektrifiering i rasande takt betyder också mineralrusch. Vem vill inte knappa in på Kinas försprång och säkra sin andel av elbilskakan? Då kommer man inte runt ett moraliskt dilemma. Vågar mineralrika Finland och Sverige bli nyckelspelare i gruvboomen? Finland har stora reserver av nickel, litium och kobolt, men gruvdrift på egen bakgård rimmar illa med tidens melodi.

Batterier, solpaneler och bränsleceller kräver mineraler och gruvbrytning. Igen krockar idealen: teknikskifte, miljöskydd och mänskliga rättigheter. För att lätta den växande aptiten på kobolt jobbar batterikemisterna för att sänka dess andel i litiumjonceller. Tillverkare som Svenska Northvolt, Tesla, asiatiska CATL och LG Chem utlovar batterier utan kobolt, med fast elektrolyt, alltså utan vätska. Men igen sätter fysiken gränser. Bättre återvinning kommer inte heller i närheten av att täcka behoven. Varje dag växer vårt beroende av ett fåtal länder där koboltproduktion sker under tveksamma förhållanden. Ingen vågar heller utlova batterier utan nickel – nästa bristvara.

Det finns inte tillräckligt med kobolt på vår planet för att byta ut dagens bilpark mot elbilar. I brist på smärre tekniska mirakel förblir klimatomställningen ett luftslott. Högt ställda ambitioner frontalkrockar med fysikens lagar, i all synnerhet så länge vi gör tummen ner för massivt utökad gruvdrift på hemmaplan. Denna obekväma sanning förblir underanalyserad. Allt handlar i slutändan om olösta frågor kring kritiska råvaror: dessa undertryckta flaskhalsar.

Vilket ansvar har vi konsumenter? Var medveten. Byt inte ut dina prylar i onödan. Använd din telefon, läsplatta, elbil – alla grunkor med litiumjonbatterier – så länge som möjligt och främja återvinning. Är du som konsument beredd att betala extra för etiskt framställda metaller? Nagelfar du pryl- och bilinköp primärt ur pris- eller miljösynpunkt?

Ur syn, ur sinn? Tiden för önsketänkande i klimatfrågan är över. Idealism på hemmaplan får inte innebära utlokalisering av problem. Det river till i samvetet på den gröna Akilles. Eller handlar det kanske om fantomsmärta i hälsenan, har vi i vår tanklösa teknikdyrkan redan amputerat vår moral?