Journalistiken inifrån koncentrationslägret blev teaterföreställning
I koncentrationslägret Theresienstadt gav fjortonårige Petr Ginz och hans vänner ut tidskriften Vedem mellan 1942 och 1944. ”En av oss” handlar om dem och har premiär på Svenska teatern på torsdag. – Petr och hans vänner ägnade sig åt konst och journalist
Regissören Johanna Freundlich hade länge velat behandla Förintelsen ur ett barn- eller ungdomsperspektiv på scenen. Hon funderade på att sätta upp Margaret Kerrs självbiografiska När Hitler stal den skära kaninen, en berättelse om en liten flicka som måste lämna kvar sin leksak när familjen flyr undan nazisterna.
Johanna Freundlich blev därför genast intresserad när Svenska Teaterns chef Joachim Thibblin föreslog Eva-Maria Dahlins pjäs Några av oss som Riksteatern turnerat med i Sverige.
Pjäsen bygger på ett verkligt öde, den tjeckiske tonårspojken Petr Ginz som hamnar i fångenskap i koncentrationslägret Theresienstadt. Hans pappa är judisk och enligt nazilagarna skulle barn, vars ena förälder var judisk, deporteras när de fyllde fjorton.
I hus L-417, kasernen för pojkar i åldern tretton till fjorton, hittar Petr Ginz ändå vänner och en gemenskap. Tillsammans utropar sig kasernens invånare till en självständig stat. De startar tidskriften Vedem (I ledningen) som utkommer varje fredag och som dokumenterar livet i lägret.
– Det finns en replik där Petr säger ”Från och med nu är vi krigskorrespondenter” och det finns något otroligt gripande i dessa tonåriga krigskorrespondenter.
– Jag är själv dotter till en journalist och blir starkt tagen av att människor bedriver journalistik med livet som insats. Att de vill berätta sanningen. Förr eller senare kommer sanningen upp till ytan, den kan inte skylas över. Deras handling är en fin tribut till journalistiken.
Den fria journalistiken är något Johanna Freundlich för tillfället grubblar över ofta i egenskap av både finländsk och amerikansk medborgare.
– Jag är rätt orolig för situationen i mitt andra hemland. En fejkad video kan läggas ut på nätet och börja leva ett eget liv. Det är gastkramande att se hur sanningen manipuleras.
Ungdomens eld
Petr Ginz och hans vänner gav ut Vedem mellan 1942 och 1944, året då Ginz tvingades kliva ombord ett av de beryktade tågen österut. Slutdestinationen var Auschwitz och där gasades han ihjäl, bara sexton år gammal.
I Magasin Vedem ägnade sig Ginz och hans vänner åt klassisk nyhetsrapportering, men också åt humor, fiktion, poesi och bildkonst.
– Framför allt handlar pjäsen om livskraft, om tonåringarnas eld som motstånd mot hatet och döden som omgav dem.
– Petr och hans vänner hade en otrolig livskraft, kreativitet och nyfikenhet. De ägnade sig åt konst och journalistik, uttryck för ljuset i människan som inte kan släckas, inte ens av de mest extrema förhållandena.
Inte bli högtidlig
Som en del av sin research åkte Johanna Freundlich i december i fjol till Terezin, en bit utanför Prag, där koncentrationslägret låg och där de ursprungliga tidskrifterna förvaras än i dag.
Att läsa på och själv besöka platser som varit centrala för verken hon regisserar, är viktigt för hennes konstnärliga process. Inför uppsättningen av Pajtim Statovcs roman Min katt Jugoslavien på Nationalteatern besökte hon också Kosovo.
Men minst lika viktigt som gedigen research är att snabbt komma i gång med repetitionerna tillsammans med skådespelarna.
– Visst är diskussioner bra, men jag gillar att genast börja repetera för där på scengolvet gömmer sig också svaren. Jag vill undvika att huvudet blir sprängfullt av tankar. Man måste vara pragmatisk och inte låta det bli för högtidligt. Kanske är det speciellt viktigt med en pjäs som vår som har ett så tufft ämne.
Debut på Svenska Teatern
Det här är Johanna Freundlichs första regi på Svenska Teatern, men hon känner teaterchefen Joachim Thibblin från hans tid som chef för Esbo stadsteater där hon också regisserat.
Den finlandssvenska teatern är bekant från studietiden då hon ofta såg sina svenskspråkiga kamraters uppsättningar i regi av den dåvarande professorn, Erik Söderblom. Under sin tid i Tammerfors teatersommars konstnärliga ledningsgrupp hann Freundlich också förkovra sig i den finlandssvenska teaterkonsten.
– Jag förstår svenska bra, men jag föredrar att prata finska här eftersom talet är så viktigt för mig som arbetsredskap och jag inte får sagt allt det jag vill på svenska. Språkpolitiskt grämer det mig att jag inte kan svenska bättre.
Johanna Freundlich tror att det kan finnas vissa fördelar med att regissera på ett språk som inte är ens modersmål.
– Man kan se under texten. Också när jag jobbar på mitt eget modersmål finska är en målsättning att jag ska kunna sätta händerna för öronen och följa med. Det ska vara så visuellt och fysiskt att jag kan förstå det utan ord.
Några av oss har premiär på Svenska Teatern 8.10.
Fjorton musikexportorganisationer presenterade i höst ett alternativ för att plåstra om såren som festivaloch dialogbristen förorsakar. 96 artister från 14 länder deltar i initiativet Global Music Match, bland dem nio finländska folk- och världsmusikartister från Suistamon Sähkö till Zäpämmät.
Evenemanget pågår i sex veckor, artisterna är indelade i tolv olika team och varje vecka är en artist i teamet i fokus. Innehållet sprids framför allt via artisternas egna kanaler på sociala medier.
Spegeleffekten artisterna emellan är intressant – vad tar man fasta på i kollegernas profil? När det gäller Antti Paalanen från Österbotten, även kallad ”Accordion Wild
Child”, uppmärksammar många den finländska naturen. Skotska The Langan Band presenterar honom ute i sin lokala skog, viskande i kameran som om Paalanen vore ett naturväsen i närheten som inte vill bli störd. Flera inkluderar videoinslag från Paalanens minnesvärda skogskonsert i våras. (Konserten finns fortfarande på Yle-arenan, där den i skrivande stund setts över 12 000 gånger.)
Den personliga faktorn
Vad gäller de inhemska artisterna känner jag förstås dem redan. Tanken är att jag via denna världsomfattande matchning ska få grepp om nya artister. Här är man inne på något intressant, det finns hur mycket musik i världen som helst, men hur ska man få folk att hitta den?
Global Music Match satsar på den personliga faktorn, på att artisterna själva möter varandra. Efter att inslagen svallat i min Facebookfeed under ett par veckors tid märker jag att jag börjat notera vissa nya artister: amerikanskan Crys Matthews med sina berörande sånger, kanadensiska Cóig med sina klapprande fötter och sin spelglädje, katalanskan Anna Andreu med sin ljusa men melankoliska musik.
Ändå blir det lätt alltför mycket babbel och alltför många videointervjuer med låg intensitet. Att intervjua musiker är inte alltid lätt. Musiker uttrycker sig framför allt genom musik och är inte nödvändigtvis så skickliga på att verbalisera det de gör. Speciellt inte då de inte får tala sitt modersmål, engelska är det dominerande språket och nivån på språkkunskaperna varierar.
Musikern 2020 förväntas kunna allt
Ju fler videoinslag jag ser desto mer suckar jag – inte för att musikerna är klumpiga, utan för att jag funderar på kraven. Är det möjligt att göra karriär som musiker i dag utan att vara verbal, tala perfekt engelska, vara skicklig på videoarbete, medveten om vettiga vinklar och belysning vid videosamtal, kommunikativ, social, snäll och trevlig och så vidare i all oändlighet.
Unge folkgitarristen J-P Piirainen och walesaren Dan Bettridge väljer att diskutera frågor av det här slaget, artisten på sociala medier, musikern i samhället. Bägge är verbala och kommunikativa soloartister (vana att föra ordet ensamma). Att Piirainen förutom att komponera dansvänliga hitlåtar i spelmansgenren (kolla till exempel in vårens kollektivprojekt Coronation polska) dessutom håller kurser, där han sparrar sina kolleger i att organisera skapande arbete, säger en hel del om musikeryrket i dag.
Positiv kontakt musiker emellan
Så vad tillför konceptet Global Music Match en värld som lider brist på världsmusikfestivaler och möten mellan musiker? För många artister har det säkert fungerat som ett välkommet, positivt avbrott och en energiinjektion i en vardag full av oro över framtiden. Tonen musikerna emellan har genomgående varit uppskattande, rentav översvallande – många verkar ärligt ivriga över varandras musik.
Guldkornen jag snubblat över hittills är de stunder då musikerna använt sig av det språk de behärskar bäst: musiken. Den karismatiska brittduon Captain of the Lost Waves berör, då de presenterar finländska dragspelskonstnären Johanna Juhola i en egen sång om henne: ”Johanna Juhola, let’s hula Johanna, let’s play” sjunger de i drömlik falsett. Juhola själv tycks ha fått blodad tand och kastat sig in i flera nya musikaliska samarbeten på distans.
Trots att jag nästan blir trött på alla vardagliga frågor som ”Var befinner du dig just nu? Hurdant är vädret?” kanske de ändå bevisar att vi människor i grund och botten är rätt lika och kan försöka förstå varandra bättre genom att leva oss in i andras vardag. Jag föreställer mig hur norskan Susanne Lundeng bor halva året ute på en liten ö, omgiven av natur och frid, och för en stund andas jag lite fridfullare, jag också.
Trots att jag nästan blir trött på alla vardagliga frågor som ”Var befinner du dig just nu? Hurdant är vädret?” kanske de ändå bevisar att vi människor i grund och botten är rätt lika och kan försöka förstå varandra bättre genom att leva oss in i andras vardag.
Global Music Match pågår till den 11 oktober på www.globalmusicmatch.com.