När chefen bär kjol
”Modern sexism handlar inte om en klapp på baken.”
den första augusti i år blev jag befordrad. Utnämningarna på mitt jobb sker väldigt offentligt – genom e-post till alla anställda. Den här e-posten anlände sent på fredag kväll, vilket betydde att jag på måndag morgon kunde stiga in på kontoret någorlunda förberedd. Bättre än förra gången 2015 då e-posten anlände en torsdag morgon i oktober. Då sprang jag glad som en lärka ner till kaffeautomaten bara för att mötas av en manlig kollega som surt påpekade att ”Du vet väl att det där jobbet fick du bara för att du är kvinna”. Av pur förvåning kunde jag inte annat än att småle sött. Sedan pratade vi om annat och jag betalade för hans kaffe. Jag tänkte att jag måste anstränga mig för nästa gång är det hans tur att bli utnämnd till chef. Vad han tänkte visste jag ju redan.
År 2003 utförde professor Flinn i US ett experiment. Han använde en fallstudie om en ledare där han bytte ut namnet Howard mot Heidi. Sedan delade han studenterna i två grupper och gav ena hälften av studerandena fallstudien om ”Howard” och den andra ”Heidi”. Sedan bad han dem analysera om Heidi eller Howard var a) kompetent och b) omtyckt. Det intressanta var att både Heidi och Howard bedömdes som kompetenta, men varken de kvinnliga eller de manliga studerandena ville jobba för – eller ens anställa – Heidi. De tyckte helt enkelt inte om henne. Hon var för aggressiv, för intensiv, helt enkelt lite ”för mycket”. Hon var varken snäll eller trevlig. En typisk kvinnlig chef, med andra ord …
Det är inte bara filmer som ”När djävulen bär Prada” som utmålar en chef i kjol som en okänslig djävul och arbetsnarkoman. Orsaken till att det inte finns filmer om ”Män som bär Hugo Boss” är för att män kan vara alla typer av chefer utan att någon höjer ett ögonbryn. Modern sexism handlar inte om en klapp på baken. Modern sexism handlar om att kvinnliga ledare ska vara både trevliga, omtyckta och kompetenta, medan män kan nöja sig med att vara kompetenta.
I sanningens namn måste medges att jag har haft fler kvinnliga chefer som varit arbetsnarkomaner än män. Jag har antagit att det berott på att i ett mansdominerat yrke måste en kvinna jobba dubbelt så hårt för att komma lika långt som en man. En annan orsak blev jag varse när jag väntade mitt först barn. Glädjestrålande berättade jag det för den manliga chefen. Som sade ”grattis”. Och fem sekunder senare tillade ”fast det är synd för jag hade tänkt föreslå att du blev befordrad till chef för ett av kontoren vid kusten”. Antingen sväljer man sexismen. Eller så ger man sig fan på att visa dem.
Vi lever alla med olika sorters förutfattade meningar. Dilemmat för kvinnliga ledare är att de egenskaper som värderas i en chef, förmågan att leda, det vill säga att fatta beslut och ge klara instruktioner, är egenskaper som står i stark kontrast till de egenskaper som – fortfarande – värderas mer hos kvinnor. Vem har någonsin hört talas om en ”snäll kvinnlig chef”? Som finländare ute i världen betraktar jag stolt de kvinnliga politiska ledarna i Finland som visar på alternativa ledarskapsroller. Men det betyder inte mer än att jag måndagen efter att e-posten landat hos alla mina kolleger är väldigt noga med att undvika kaffeautomaten.
För en människa och i synnerhet en journalist är det viktigt att kunna ta in impulser, intryck, kunskap och information. Vi är alla olika, men för mig är det viktigt att träffa människor på riktigt, inte enbart via en skärm.
Till exempel en presskonferens är något helt annat när man är på plats och inte följer den på distans. Förutom det som sägs och som står i pressmeddelanden och annan bakgrundsinformation kan man också ta in andra signaler och annan slags information. Det gäller kroppsspråk, möjligheten att efter en presskonferens ställa frågor, inte enbart offentligt utan också direkt. Då får man ofta information som går lite utöver det som sägs till alla, inför öppen ridå. Framför allt får man en fylligare, mer mångdimensionell bild.
Jag tror man kan applicera det här på nästan alla aktiviteter.
”Om vi orkar vara försiktiga kan vi bevara en större rörelsefrihet – och hållas friska.”
SUSANNA GINMAN
Det känns gastkramande när coronaviruset har tagit fart igen och antalet smittade skjuter i höjden. När ledningen för Institutet för hälsa och välfärd informerade – på distans! – om coronaläget i måndags konstaterade Mika Salminen, som ansvarar för hälsosäkerheten, att antalet personer som konstaterats smittade under veckoslutet och måndagen hade ökat från 261 till 466 på en vecka. Inte riktigt med det dubbla, men nästan.
Mycket är annorlunda nu på hösten än i våras. Knappa 30 personer behöver sjukhusvård och dödsfallen har än så länge varit få. Det handlar om att de som nu smittas är unga, mest smittade finns i gruppen 20–29 år, men många finns också i grupperna under 20 år, och mellan 30 och 39 år.
Redan när man är över 40 ökar risken för komplikationer, störst är behovet av sjukhusvård för 50–59-åringar.
chef för ledar- och debattredaktionen
Lyckligtvis har få personer över 70 smittats i höst. Det förklarar att dödsfallen har varit få.
Spårningen av smittkedjan har hittills lyckats rätt bra, men under de senaste dagarna har det enligt THL funnits oroväckande signaler om att spårningen har försvårats. Även det visar att spridningen har tagit fart. En god sak är att Coronablinkern har blivit populär och de som har smittats och därmed fått en kod att mata in för att varna dem som exponerats faktiskt också har gjort det.
Det som är helt annorlunda nu i höst jämfört med våren är hur och var besluten fattas och hur informationen sprids.
I våras levde vi under beredskapslagar och det gav regeringen betydligt mer makt än normalt. Informationen var klar och tydlig och kom i de flesta fall från statsminister Sanna Marin.
Nu är det inte beredskapslagen utan lagen om smittsamma sjukdomar som styr. Det innebär att de flesta beslut om restriktioner fattas i ens hemkommun, med stöd av sjukvårdsdistriktet och regionförvaltningsverket.
Det goda med systemet är att besluten kan anpassas till smittläget lokalt och att de kan fattas snabbt. Kommuner där smittläget är under kontroll slipper begränsningar.
Men kommunikationen
är rörig. För den enskilda människan blir det svårt att greppa vad som gäller, eftersom det inte är en och samma sak som gäller för alla. Det verkar som berörda myndigheter inser det här, så det finns kanske hopp om att kommunikationen kan göras klarare.
På tisdagen kom huvudstadsregionens koordineringsgrupp för första gången med lokala, starka rekommendationer.
Helsingfors, Esbo, Vanda, HUS, THL och regionförvaltningsverket sätter så kallade riskrestauranger med smittfall under lupp. Om situationen i dem inte förbättras kan det leda till tillfällig stängning. Gruppen rekommenderar starkt användning av ansiktsskydd och hoppas att privata aktörer, som butiker, förutsätter att deras kunder använder skydd. Dessutom vill man att männi-skor är försiktiga med att ordna privata sammankomster.