Kravnivån i gymnasiet och studentexamen behöver också diskuteras
SKOLA I en viktig bakgrundsartikel (HBL 8.9) berättar specialläraren Cecilia Holmberg och läraren i modersmål och litteratur Maria GrandellStrömgård om hur gymnasiestudierna och studentexamen i dag ställer skyhöga krav på studerande som många gånger inleder sina studier på andra stadiet med bristfälliga baskunskaper i bagaget. Som gymnasielärare i modersmål och litteratur blir jag glad då jag ser att engagerade kollegor lyfter frågor som också jag ständigt grubblar över. Jag frågar mig ofta hur de unga jag undervisar ska orka med ett långt arbetsliv då de redan i gymnasiet tvingas jobba i skyhögt tempo och hela tiden prestera på en nivå som ligger lite bortom den egna mognaden och kapaciteten.
Det gör mig också glad att Pamela Granskog och Tiina Tähkä (HBL Debatt 25.9) i egenskap av representanter för Utbildningsstyrelsen och studentexamensnämnden väljer att kommentera Holmbergs och Grandell-Strömgårds bakgrundsartikel. Granskog och Tähkä nämner i sin insändare olika åtgärder som jag gärna omfattar, precis som jag självklart delar deras åsikt att läs- och skrivfärdigheter är samhälleliga nyckelkompetenser. Det som ändå förvånar mig en aning är att Granskog och Tähkä verkar anse att justeringar i gymnasieutbildningen och studentprovet inte behövs för att förebygga den stress och utmattning som gör livet surt för många ungdomar på andra stadiet. Jag är inte säker på att jag håller med.
Då Granskog och Tähkä försvarar såväl tätt duggande gymnasiereformer som ständigt höjda studentprovsribbor reser mitt inre ragg och pedagoghjärtat protesterar. Då skribenterna påstår att rimligare belastning och möjligare studentprov skulle decimera de studerandes möjligheter att uppfylla de förväntningar framtiden har på dem, vill jag fråga om det enligt dem spelar någon roll att prestationskrav och utexamineringshets riskerar rasera de förhoppningar och förväntningar som många ungdomar har på sin egen framtid.
Granskog och Tähkä verkar visserligen tro att den nya gymnasieläroplanen (GLP 2021) som tas i bruk hösten 2021 kommer lösa en del av de problem som förknippas med just gymnasieutbildningen, men det tror inte jag. Det finns väldigt lite i det nya styrdokumentet som tyder på att det på något avgörande sätt skulle kunna bidra till att lindra den stress och ångest som orsakas av ett system som tvingar unga att fatta livsavgörande beslut i slutet av den grundläggande utbildningen, och sedan kräver att de presterar på topp för att inte misslyckas i en studentexamen som antingen öppnar eller stänger dörrar till högre utbildning.
För egen del har jag svårt att tro att de nya styrdokument som Granskog och Tähkä hänvisar till i sin insändare kommer att göra gymnasisternas liv lättare. Jag är inte heller helt övertygad om att det är rimligt att studentexamen spelar en så avgörande roll för ungdomarnas framtid som den gör i dag.
Samtidigt som det är självklart att en ändamålsenlig kravnivå i både gymnasieutbildning och slutprov är en förutsättning för meningsfulla studier, är det också absolut nödvändigt att diskutera hurdan en lämplig kravnivå är. För egen del hade jag önskat att Granskog och Tähkä i sin insändare hade gjort mera för att uppmuntra den diskussionen.
Jag frågar mig ofta hur de unga jag undervisar ska orka med ett långt arbetsliv då de redan i gymnasiet tvingas jobba i skyhögt tempo.
lektor i modersmål och litteratur, Helsingfors